En hofdam hviskade till baronessan Platen, kusinens moder: Finner icke baronessan den unga grefvinnans uppförande sedan någon tid högst besynnerligt? Nu komprometterar hon sig redan offentligt. Man säger att hon uppoffrat legationssekreteraren för att ingå en borgerlig liaison. Hon är en Selzs, svarade baronessan stolt, och skall aldrig förgäta sig så långt., Men hvarföre har hon då slagit upp med baronen ? Hon har öfverspända ider om äktenskapet. Dertill är endast den fromma uppfostran skuld. Kan min nådiga tro, att hon icke kunde förlåta sin fästman för en ungdomssynd., j Min Gud, då vere det så godt att aldrig gifta sigx, sade hofdamen, som i flera år varit färdig att för äktenskapets pris förlåta alla möjliga ungdomssynder. Min niece är högst extravagant., Skada; hon är så vacker och spirituell. Hånleendet och hviskningarne blefvo så tydliga, att de hvarken kunde undgå grefvens eller Wandas uppmärksamhet. Förstämda lemnade begge salen i sällskap med-Arthur, och uppstego i vagnen, som väntade dem utanför. De reste hem; ingendera afbröt tystnaden, hvilken var lika pinsam för dem alla tre. Wanda drog sig genast tillbaka till sitt rum, der hon nedsjönk på en stol. Orivilligt tänkte hon på Dörner. Af Maries och Lucies mun hade hon förnummit hans stumma kärlek. Hon jemförde hans uppförande med sin förra fästmans och kunde icke neka honom hvarken sin aktning eller beundran. Elter förlofningen med legationssekreteraren hade han endast sällan gjort besök i den grefliga familjen. Wanda hade flyktigt sett honom och redan då observerat hans bleka, Idande utseende, ehuru hon icke anade orsaken dertill. Sedan bon slagit upp med baronen, kände hon sig visserligen fri, men en plågande tomhet hade qvarblifvit i hennes hjerta. Det friska såret blödde ännu. Hennes omgifning, som icke satte sig emot hennes vilja, men dock ogillade den plötsliga brytningen, förstod ej att lugna hennes sjukligt oroliga själ. Dagligen allt mera upprörd såg Wanda ett dagligen tilltoginde svalg öppna is ercellan