Aftonbladet – 31 maj 1850, sida 2

Mindre Teatern. Spanjorer och Portugiser, elicr Slottet De Fiana; skådespel i 3 akter, med prolog, af Gustave Lemoine. Fri öfversättning. Melodramerna af J. N. Ahlström. Prologen framställer huru föreningsbandet mellan Portugal och Spanien (1580—1640) sammanbhölls. Med en här af 24,000 man hade Philip II gjort sina rättigheter till Portugals tron gällande; genom mord och rof befästade sig det spanska regementet öfver en nation, som hade lofvat att blifva stor och lycklig men af förtrycket förlamades till sina själskrafter och nedsjönk i obetydlighet. Det är år 1620. Et af spanska tyranniets verktyg, Jos dAgua med tillnamnet Frimördarenv, står i spetsen för en rofgirig och mordlysten skara, som härjar och bränner i det olyckliga landet. De leta sig genom skogarnas villande väg till undangömda slott och gårdar; här hängifver sig den vilda horden åt skändliga utsväfningar. Vi se huru de fara. fram på Don Eugenio de Silvas egendom medan egaren är borta för att rädda lifvet på ett antal af deras landsmän, som fallit i de uppretade portugisernas våld. Ians ädla maka, Donna Isabella, blir ett föremål för våldsgästernas misshandlingar; en hennes trogne tjenare dömma de att stekas vid eiden af hans koja, som de vid sin affård sticka i brand. Donna Isabella sjelf släpa de med sig vid en hästsvans på sitt rysliga triumftåg; hennes klagan, liksom dödsskriet af en af dem i förbigående mördad qvinna, bortdör i de rasslande lågorna. er. ; Första akten föregår tjugo år sednare — vid utbrottet af den revolution, som återgaf Portugal yttre sjelfständighet. Den grymme Jose dAgua sitter som herre af Viena i billra tankar. Det är dock icke ångern öfver hans fordna brott, som tär honom, men harmen öfver att styrelsen icke begagnar hans arm mot de upproriska portugiserna; man skyr att vidare använda ett så förhatligt verktyg, och Don Jos kan gerna anse det slott ban erhållit till belöning för sina tjenster, som en förvisningsort. Hans oroliga själ längtar att bryta sitt fångsel; han uppgör planen till ett krig på egen hand. Emellertid framrycker en kår portugiser mot hans borg, de äro nu i sin ordning segrare; men deras öfverste, Juan Truxcillo, är, i motsats till Don Jos, en man af mycken moderation, Den portugisiska inqvarteringen på det spanska slottet De Viana skall ej begå sådana ogerningar som dem vi bevittnat al spanjorerna i Portugal; för ett par tuppar, som qvartermästaren Antonio Marnix massakrerat, ådrar ban sig en allvarsam tillrättavisning. Antonio är annars en man för hvilken öfversten hyser båc3 aktning och tillgifyenhet; alltifrån barndomen cc på sina första fjät på ärans hana hade han varit vF add af tonom. Men han kan ej förstå bans vilda i t mot spanjorerna, som synes vara mera personligt: f9sterländskt. Det är detta, så Väl som hemlig: ;n af öfverstens börd, hvarom Antonio allt bitti lit honom okunnig, somi det följande af stycke iufklaras. Det upptäckes pemligen i sinom tid att öfverste Juan Truxeillo är Don Eugenios son Fernando, hvilken med kpapp röd bief röddad vid spanjorernas hemsökelse på hans feders gods; Don Eugenio, fallen i striden för sitt fädernesland, hade i sin dödsstund tagit Antonios löfte att denne skulle uppfostra hans son för hämden men icke inviga honom deråt