Aftonbladet – 30 maj 1850, sida 3

a BLANDADE ÄMNEN Vid underrättelsen om Hanna Biöreks död den 19 April 1850. Gråten ej för mig, fast från min sommar, Från min höst jag dog. Ack! när lifvets drifhusplanta blommar, Är hon mogen nog., Tegner. Vårsoln ren på fälten leker, Sunnanvinden, yr och glad, Far bland gräsen fram och smeker Sippans bleka blad. Hjertat klappar fritt och hoppas I Naturens unga bröst; Och från lunderna, som knoppas, Ljuder foglens röst. Skön och sjuttonårig Hanna Nyss bland vårens blommor gick; Liljehvit var hennes panna Och violblå hennes blick. Döden kom och hon vardt bjuden Till en annan, evig vår; Svart och hvit blef bröllopsskruden, Altaret — enebår. Hård var striden, mycket blödde Unga hjertat förrn det brast; Men när kampen hetast glödde, Blef det lugn i hast — Och en engel från det höga, Sänd af Gud till jorden ned, Kysste hennes matta öga, Bad, hon vil!e följa med. Gerna hon hans budskap lydde, Log och hviskade hans namn, Och på lösta vingar flydde I sin faders famn. Der hon skyles för hvar smärta, Der, förskont i evighet, Hjertat vid den Högstes hjerta, Ej af plågor vet. Feder, moder, gråten icke, Unga syskon, trösten er: Hvart vi än kring jorden blicke, Grafven bästa fristad ger. Ej ert lif i sorgflor höljen, Åren fly med hastig fart; Hanna gått förut, J följen Henne kanske snart. Gud, som räknar hufvudhåren Och so n märker sparfvens fall, Märker väl den tysta tåren, Han den torka skall. Ack! J veten väl, att lifvet Ar från början blott en strid; Lycklig den, som det blef gifvet, Att få lemna det i tid! Lycklig den med skuldfritt sinne, God och älskad målet når, Och förrn aftonen är inne, Segerkronan får! Prisen derför hennes öde, Att hon var sin Gud så kär; Prisen hvilan hos de döde, Ingen frestår der! — Friska rosor grafven smycka Stängd för jordens qval och flärd; Unnen henne då sin lycka, Tacken Gud, hon var den värd. WW —