Aftonbladet – 29 maj 1850, sida 3

bli en förlorad menniska och uppfrätas af ohyra. Han har frål mig bortfört mitt barn, min dotter, stulit mina juveler. Min pengar, mina juveler, min dotter! klagade Wernerskan. Den grå skuggan såg med skadeglädje den vilda smär tan hos denna fru, som ännu var hans hustru. Det var Guds straffdom ! sade han med dof röst: Fins det då någon Gud? frågade Wernerskan bestört Ja, det fins en Gud, svarade mannen, som nu var fr från sitt förra vansinne. Han är icke död, utan lefve för att döma och straffa de brottsliga. Svär mig då vid honom, att du aldrig skall angifv: mig! utropade Werneskan med vild hast. Hon som had brutit så många eder, svurit så många meneder, ville tr sin mans ed. Lemna fram papperen och jag svär det, sade den grå: skuggan högtidligt. Dock måste jag först efterse, om de är de rätta.n Han framtog elddon och ett vaxljus ur sin gråa rocl och tände upp ljus. Wernerskan öppnade en lönnlåda skåpet och framtog några gamla papper, hvilka hon vwi sade sin man, misstroget hållande i ena ändan. Här är barnmorskans räkning på fru Lischnitz qvitte rada, sade hon; här är dopsedeln och här den nyfödde: anmälningssedel i polisen.s Har han således verkligen blifvit anmäld och döp under namnet Lischnitzs, frågade skuggan, under det har sorgfälligt betraktade papperen. Ja visst, svarade fru Werner. Frun nämnde sit rätta och icke något falskt namn, såsom jag rådde henne på det att gossen såsom hennes mans barn skulle blifv: erkänd af domstolarne och utan motsägelse kunna met tiden uppträda såsom hennes arfvinge. Det är brax, mumlade mannen. Papperen. äro rig tiga, som jag ser.n Svär dålv Mannen gjorde, såsom Wernerskan begärde. Hon lem nade honom papperen utan motstånd, sedan han aflagt der fruktansvärdaste ed. Den gråa skuggan aflägsnade sig, så som han kommit, knappast vidrörande golfvet. Werner skan blef ensam. Gripen af detta oväntade återseende sjönk hon förkrossad tillbaka ned i sin stol.