rade honom; han såg sig nödsakad att gå allt djupare ir i denna sak och det med en ifver som slutligen ledde ho nom nästan till sjelfanklagelse, Kände ni kanske arbetaren?, frågade Wanda, efte utseende afsigtslöst. Hur skulle jag kunna känna honom? Jag har aldrig sett honom förr. Dock tillstår jag att hans fiendskap mo mig förefallit mig högst besynnerlig och att jag derför hört mig om. Han skall vara en vansinnig person, son nyligen rymt ut från Charit6. Det torde förklara allt Jag har redan dragit försorg derom att han blir återför i säkert förvar till sitt gamla ställe.n Mannen intresserar mig. J.g känner honom från äl dre tid, sade Wanda. Legationssekreteraren bleknade. Wanda märkte att har skiftade färg, och fortfor lugnt: Jag gjorde hans bekantskap under besynnerliga om ständigheter. Han har räddat deputeraden Djrner. Har bar den sårade på sina armar upp i vårt hus. Att han blifvit vansionig, stegrar endast det deltagande jag kännei för honom och hans öde. Berätta mig hvad ni vet derom. Å nyo sökte Karl läsa i hennes ögon. Kall och säke; mötte hennes blick hans. Hvarje försök att genomträng hennes dunkla våsende var fruktlöst för bonom. Hennes uppförande tycktes honom vara sig likt och likväl föränändradt; hennes röst var lika ljuf som eljest, dock fattades den förra innerligheten. Han trodde att han bedrog sig sjelf. Medvetandet om hans skuld uppfyllde honom, iu längre han talade, med allt större för honom icke van1i8 osäkerhet. Han vredgades på sig sjelf, att han icke kunde dämpa sin försagdhet. Ju lugnare Wanda visade sig emot honom, desto mera vacklande blef han sjelf. Än en gång gjorde han våld på sig sjelf, och hans ansigte, som han fullkomligt hade i sin makt, visade åtminstone iugn, under det att helvetets plågoandar bestormade hans hjerta. Till utseendet luga besvarade han åter Waudas fråga ,Det är en belt vanlig historia. Arbetaren hade en älskarinna, som blifvit honom otrogen och derföre bar kar len förlorat förståndet. I hvar menniska ser han sin lyck: