Aftonbladet – 25 maj 1850, sida 3

född grace, eburu med en anstrykning af djerf oregelbun denhet. Wanda bar sin älsklingsfärg: en hvit klädning omslö bennes ädla gestalt. Hennes svarta hår var enkelt benadt Hon liknade helt och hållet en grekisk gudabild. Det fanns ingen större kontrast än emellan dessa tvenn fruntimmer. Sedan Wanda tyst betraktat sin gäst och Lucies vä sende ingifvit henne förtroende, sade hon knappast märkbart Ni intresserar er för mig; jag tackar er. Ni vil varna mig för en bycklare: hvem menar ni dermed? Er fästman, sade. Lucie rent ut. Ni uttalar lugnat en grof anklagelse mot en man, som ir mig kär öfver aliting. Jag kan icke vidare höra er, utar att göra mig skyldig till ett oförlåtligt lättsinne. Hvem ansvavar mig för sanningen af hvad ni påstår. Jag måste hafv: bevis och äfven-derefter skall jag icke döma honom ohörd. Lucie, som mot aristokratien utrustat sig med demo: kratisk stolthet, kunde icke misstycka denna ädla betänkigh2t. Hon hade hos sig troget bevarat känslan för det sköna och goda, hvar det ock visade sig. Ni vill hafva bevis; svarade bon, utan att visa sig på rågot sätt retad; ,Jägskall gifva eder bevis, och det så. lana söm icke kunna börtresoneras.. Dock måste jag taga eder tid i anspråk. Kan jag ostörd tala med er?n Wanda såg på sitt c,linderur, som hängde vid midjan Det var nu en halftimmas tid, innan den timma slog, då jegationssekreteraren ville tala med henne. Hon ringde och gaf befallning) att ingen skulle släppas in till henne Nu Kan ni början, sade hon till Läcig Men tillåt mig först en fråga: Känner ni min fåstmän personligen? Lucie besvarade denna fråga med ett eget leende, si tt Wanda nödgades rodna och slog ned ögonen. För en tid sedan kände jag bonom mycket väln, sade Lucie med:säker röst. pDock har jag icke nu sett honom på mer än tvenne år. MWandas sköna ansigte, som varit fördystradt af orons mörka moln, strå!ade ånyo glädtigt. Eljest bar ni intet alt såga mig? frågade hon med ett lindrigt leende, fullt af tillförsigt. Ni glömmer bort denna nat , svarade Lucie. Svårmodigt sänkte Wanda sitt hufvud. Den förfärliga cenen förnyades för hennes aningsfulla sinne. Lucie satte sig beqvämt i ordning i sin lin:tol och beättade derpå oafbrutet: i . En arbetere ä!swade en fattig, men hederlig avinna iiven folket kan äska, min grefvinna, med innerlighe!