Aftonbladet – 25 maj 1850, sida 3

henne vidriga och nu såg hon sig sjelf neddragen i en af grund, som mot henne riktade sitt svarta, ofantliga svalg Med otålighet väntade hon !egationssekreteraren. Har skulle gifva henne ljus i saken. Hon ville veta hela san ningen; ovissheten var henne odräglig. Det ringde på dörrklockan. Vid det bekanta ljude sprang hon darrande upp. En oro, som hon förr icke kännt, hade bemäktisat sig hela hennes väsende. Hor ilade hastigt ända till dörren att möta honom, hvilket hor eljest aldrig gjorde, och ehuru hon visste att han icke äm nat komma förr än sednare. En beslöjad dam inträdde det var Lucie. Wanda förmådde icke undertrycka ett roj af öfverraskning. Ursäkta!s begynte demokratskan, som med afsigt af lade titeln, hvilket dock Wanda icke tycktes märka. Wanda gjorde en lätt rörelse med handen, häntydande på en stol nära sig. Lucie satte sig. Hvad föfskaffar mig äran af edert besök? frågade Wanda; som ej särdeles väl kunde dölja sin förundran. j Jag kommer för att rycka masken af en hycklare, för att aflägsna en som är, ovärdig att vara eder nära. Wäånda förskräcktes. Hon kände, att frågan endast kunde vara om honom. Och hvem är ni? frågade hoh efter en paus, som bon användt för att hemta sig. Mitt namn gör visst ingenting till saken; dock skal jag nämna det. Jag heter Lucie.n Wanda påminte sig dunskelt att hafva hört talas om en varelse, med detta nåinn, hvilken tillät sig diverse ex: travaganser.. Nyfiken och misstrogen betraktade hon der fremmande. Lucie mötte denna aristokratiska mönstring med: ett till halfs medlidsamt, till halfs ironiskt leende. I Lucies drag låg en djerf öppenhet, en vinnande tillförsigt. Under den täcka hatten, som; knappast betäckte bakhufvudet, framlyste tvenne bruna ögon, fulla af koketteri. och skalkaliighet, men utan falskhet. I de leende kindernas gropar bodde en skälmsk godsinthet. En liten halsduk var lindad omkring den hvita halsen, utan al dölja för mycket af Lucies vackra skuldror. Hennes vex! var förträfflig. Eno svart sidenklädning, som hon i dag tagit på sig för all, som hon trodde, imponera pi de: unga grefvinnan, satt henna bäst i lag. Om det smal lifvet hade hon ett skärp med gyllene spänne. Fina-pa riserglachandskar beiäckte bennes; små händer, som under samtalet lekte med dat sirliga armbandet, hvilket omslöt bennes runda arm. En stark parfym å la mode utströmmade från henne, Hennes uppförande var fullt af med