en icke framlägger för oss, sådana skola vi sjelfve fram ägga för den. Jag är således lugn i afseende på framti len: ty vi alla vilja, att revolutionen nu skall bära sin rukter. Frågan tycktes vara uttömd, då kaplanen upphört ai sätta sig emot de öfrigas åsigt. Oppositionslusten had hos honom redan blifvit en slags passion, som han oft vände mot sitt eget par i, hvilket derföre ansåg honom fö vacklande och opilitlig. Afven han beskylldes för port ölj-jagt, i likhet med så många af hans vänner i centern Nationalförsamlingen begynte så småningom förlora sil ninisteriella karakter. Många otidiga åtgärder af rege ringen hade bidragit till att förstärka oppositionens leder samma mån som församlingen drog sig åt venster, till vann den sig folkets sympati. Icke destomindre var des ställning högst betänklig. Utgången från de direkta s. h survalen i en tid som ännu darrade af revolutionens skak nin:ar, inneböll den en underbar blandning af de mest o lika personer och intressen. Vid sidan af betydande in eligenser, som icke kunna frånkännas församlingen, sutt en Kiolbassa, en Nennstiels med flera, som knappast kund jäsa eller skrifva. Nationens högre andar hade folket me en underbar instinkt sändt till Frankfurt, men: för Berli till största delen utvalt representanter af sina separat-in lressen. Härigenom voro de bästa krafter förlamade, oc söndringen grund!agd allt ifrån första början. På de preussiska nationalförsamlingens skuldror hvilade en dub bel börda, nemligen åliggandet att åstadkomma en politis och social ombildning af fäderneslandet. Dea s. k. Vereinbarungsprincipen (principen om e uppgörelse eller öfverenskommelse mellan kronan oc folkmakten) som regeringen uppställt, förökade redan, stället för att lösa den, ty församlingen, hvilken icke kun de annat än betrakta sig såsom konstituerande, blef af re geringen hvarken erkänd såsom sådan, eller bestridd. — 1847 års liberale hade segrat genom marsrevolu:ionen oc) bekämpade i förenieg med ministeren, som utgått från de ras leder, 4848 års demokrati. Sålunda hade nationalför samlingens majoritet blifvit ministerielt sinnad och förlo rade derigenom, såsom vi redan antydt, folkets förtroen de, som aldrig kunde förlåta den dess förnekande af revg