Aftonbladet – 21 maj 1850, sida 3

hans parti. Äfven hans Königsbergskollega, bekant för några små, men betydande flygskrifter, kunde icke heller fattas härstädes. Flera jurister, deribland den statsadvokat, hvilken grundlagt sitt rykte genom en afhandling om lagkunskapens värde såsom vetenskap, deltogo i församlingen. Sednare ankommo äfven några Schlesiska deputerade, hvilka företrädesvis ansågos för den venstra sidans stöd. Bland dessa befann sig vår vän, den redan bekante doktor Dörner. Han hade på de berlinska demokraternas rekommendation blifvit vald till folkrepresentant i Schlesien. Hans stora talang, hans outtröttliga verksamhet, i förening med den högsta grad af modesti, hade på kort tid förskaffat honom en betydande ställning såväl inom, som utom partiet. Han hade hittills endast sällan talat, men alltid med största framgång och till och med hans politiska motståndare kunde icke neka honom sin högaktning. Den mest framstående företeelsen bland dessa män, hvilka här infunnit sig till gemensam öfverläggning, var husets värd, geheimeöfvertribunalrådet sjelf; Hans gråa hufvud ingaf vördnad. De stränga karakteristiska dragen förrådde ett högt allvar, en republikansk fasthet. TI hans ögon glödde ett djupt svärmeri. Hans språk var i början af talet nästan monotont, men under fortgången erhöll det en underbar kraft, en hänförande innerlighet och stegrades till den högsta vältalighet. Derefter tycktes hela gestalten liksom vexa: det stränga ansigtet rodnade, glödande af ungdomlig eld. Redan före Marsrevolutionen hade denna högt uppsatta embetsman företrädesvis sökt att förbättra landtfolkets belägenhet i Westphalen, hvarest han var anställd och af folkets mun erhållit det hedrande binamnet Bondekonungen). Såsom kunglig embetsman eftersträfvade han aldrig de maktegandes gunst. Hos honom lefde den orubbliga och sjelfständiga rättskänsla, som fordom lifvade det preussiska riddarståndet och var det enda och starkaste bålverk mot de absoluta regeringarnes godtycklighet. Påståendet att han såsom ifrig kathbolik var fiendtligt sinnad mot den protestantiska regeringen och under den demokratiska oppositionen dolde hemliga, ultramontana ändamål, visade: sig vid närmare betraktande vara en orättvis beskyllning. Hans regirighet, hvarför han äfven beskyll-.