Aftonbladet – 18 maj 1850, sida 3

Men på hvad sätt., Den gråa skuggan funderade några ögonblick. Slutligen sade han: Jo, jag vet! Efter middagen lägger vaktbetjeningen sig att hvila. Vi taga deras jackor och förkläden på oss. Skildtvakten, som icke känner oss, låter oss nog gå förbi; men om den skulle fråga oss, så svara vi, att vi måste hämta is för de ursinniga. Alla skildtvakter äro dumma satar, sade den vansinnige flinande, glad öfver sitt fintliga påbitt. Rolf fann planen vara god. Dess utförande utsattes redan till följande dagen. Under det att vaktbetjeningen, uttröttad af nattvak, hvilade middag, smög den gråa skuggan tyst på tå till det rum, der de afla, da jackorna och förklädena hängde. Raskt klädde han om.sig jemte Rolf. Derefter tog hvardera ett af de ämbar, som voro gjorda för att deruti bära is; den vansinnige som genom sitt längre vistande på stället kände hvarje vinkel i Charit hade tagit reda på dem. I denna utstyrsel gingo de modigt fram till portvakten, som under den stora middagshettan hade inslumrat i sitt lilla rum, hvarunder tjensten bestriddes af en liten gosse. Denne öppnade utan motstånd dörren för de förmente vaktkarlarne. Skildtvakten som gick af och an i skuggan invid väggen såg ingen anledning att uppehålla de flyende. De voro fria. Så länge de voro i närheten af Chbarit giago de med raska steg. Först sedan. de hunnit längre bort, saktade de sina steg och öfverlade, hvart de i denna drägt skulle taga vägen. Begge voro utan pengar och h:de att befara, det de kunde biifva eftersatta och igenkända, ehuru polisen på den tiden var ovanligt efterlåten och ofta tvungen att tillsluta båda ögonen. Den gråa skuggan föreslog derföre, att de skulle skiljas åt, för att undvika hvarje misstanka., Efter något motstånd gick Rolf in härpå och tog ett hjertligt afsked af sin Nya vän, sedan han lofvat att åter uppsöka honom. Då Rolf blifvit ensam uppsökte han sin gamla bostad. Den beskedliga värdinnan, bos hvilken han hyrt sig in mot billig betalning, blef högligen bestört öfver hans återkomst och förstörda utseende. Hon hade redan gifvit honom förlorad och knappast trott att han någonsin skulle återkomma. Af hennes mun erfor han, alt en ung fia herre, sannolikt Dörner, ofta varit der och