Aftonbladet – 17 maj 1850, sida 3

ex. när strålen på långt afstånd ifrån elden blifvit kastad emot vinden, hvarigenom den förlorat sin kraft, vattnet nedfallit som regn, blifvit dekomponeradt i elden och sålunda tjenat svarare att öka än att minska brandens häftighet; Vidare hafva vi sett buru man ej alltid tillbörligen vinmlagt sig om att låta sprutorna operera emot elden horisontelt eller uppifrån nedåt på nära håll, hvarigenom strålens verkan mångfaldigt förökas, utan i stället låtit sig nöja med att ifråa blotta marken anfalla en brand, som arbetar på tak, vindar och andra upphöjda punkter, då man deremot i främsta rummet väl alltid borde bemöda sig om eldens släckande vid dess rot, d. v. s. dess lägsta punkt, hvarifrån i motsatt fall ny antändning oupphörligt förorsakas. En annan villfarelse är den, att hufvudsakligen använda sin kraft för att skydda eldens ännu icke angripna omgifningar, då man väl i första rummet bör operera emot det redan brinnande stället; för att dymedelst minska den värmestrålning, hvilken egentligen utgör den största faran för eldens grannskap. Hvad beträffar det nu brukliga sättet för vattens framskaffande, måste medgifvas att det är behäftadt med stora brister )). Hvar och en vid dylika tillfållen närvarande har säkert anmärkt, huru sprutorna sällan kunnat oafbrutel och jemt verka emot brandstället, utan oftast lida brist på vatten. Ja, man har sett buru byggnader, hvilka varit blott nägra få famnar aflägsna ifrån sjö eiler kanal, nedbrunnit blott till tölje af bristande vattentillgång. Då man nu vet, att en otillräcklig vattenmassa, som med täta afbrott gjutes öfver ett brinnande föremål, snarare ökar än miaskar eldens häftighet, samt att en spruta, som oafbrutet är i verksamhet, gör mera gagn än en stor mängd, som tidtals lemnar ett otillräckligt vattenförråd, så måste naturligen framkallas en önskan att nämnde menliga förhållanden kunde afhjelpas. Detta har också gifvit insändaren anledning, att här uppträda med ett väment förslag grundadt på en mångårig erfarenhet af den nu brukliga methodens sbrister och på en liflig önskan att kunna gagna med det lilla mått af insigt, som han i dessa ämnen sträfvat att i någon mån förskaffa sig. Men har hittills haft för sed, att låta vattentunnorna framköras så nära som möjligt intill brandstället, hvarest vanligen redan tillförene uppstått trängsel af tillströmmande åskådare och arbetsmanskap samt af sprutor och sprutservis. Denna trängsel ökas af de framkörande vattenkärrorna, af vattenkörarnes dröjsmål, medan de aflemna sina fyllda tunnor och afbida de :ömda, af sprutfolkets bemödande att erhålla vatten, hvar och en åt sin spruta 0. S. v.; och inom trånga lokaler uppstår sålunda oftast en oordning och ett tumult, som på det högsta försvårar vattenforslingen och gifver elden god tid aiv taga öfverhanden. Dessa olägenheter kunde till stor del afhjelpas, om man på trånga platser aldrig tilläte någon körande, att nalkas intill elden, utan i stället, på närmaste fria plats eller korsgata placerade elt eller flera spruiverk, hvilka emoltogo det framkörda vattenförrådet och genom slangorna aflemnade detsamma i en eller flera andra, på passande afstånd placerade sprutor, hvukas slangar stodo i en liknande förbindelse med de sprutor, som omedelbart användas emot elden. En sådan avcordning vore lätt och ändamålsenlig, och trängsel samt viilervalla kunde dymedelst före kommas. De sprutor, hvilka användas för vattnets framforsling till branåstället, behöfde jemförelsevis föga servis, i det slangarna kunde utläggas vid sidan af gatan, längs efter husraderna, samt uppehållas medelst krampar, fästade i marken. På de ställen hvarest de skulle löpa öfver någon gata kunde de lätt betäckas ef en flyttbar bro, af samma konstruktion som de, hvilka för detta ändamål begagnas i Köpenhamn, De sprutor hvilka omedelbart operera emot branden, vurne genom denna anordning en ytterligare fördel, i thy, att de, utom en tiliräcklig och osafbruten vattentillgång, vore mindre beroende af lokalen, kunde uppföras på tak, vindar och andra svårt tillgängliga ställen, och i allmänhet användas så nära som möjligt intill elden. För sistnämde ändamål, som alltid blir af en bufvudsaklig vigt, borde man ega till hands flyttbara skärmar, så att strålföraren vore skyddad emot värmen, samt fristående stegar och s. k. svinglar, på hvilka han med större lätthet kunde anfalla elden i dess rot. Det har visserligen stundom blifvit med framgång försökt att bilda vattenlangningskedjor, ett fortskaffniogssätt som likaledes är i hög gred användbart ). Men ett sådant arrangement fordrar alltid åtminstone några vanda ledare, enär dervid kräfves den högsta grad af ordning. Manskapet bör nemligen fördelas sålunda, att ?; plåceras med vattnet till höger och sprutan till venster, för att med större lätthet fortskaffa de fyllda ämbarna, medan den återstående tredjedelen ställes med sprutan till höger och vattnet till venster för att langa tillbaka de tömda kärlen. Denna ändamålsenliga fördelning finnes också serskildt föreskrifven i det parisiska brandreglementet. Insändaren har trott sig böra publicera dessa anmärkningar och skulle känna sig högeligen tillfredsställd, om det lyckades honörå att derigenom väcka deltagande och uppmärksamhet åt detta förslag hos dem, som äro mera sakkunnige och hvilka för denna angelägenhet visat ett närmare intresse. mm. ) Se härom vidare ofvannämde artikel i Aftonbladet för den 26 April d. å. ) Uti de städer i Sverige hvilka äga fördelen af väl organiserade och inöfvade frivilliga eldsläckningscorpser, såsom t. ex. Norrköping, hafva väl underhållna vattenlangningskedjor vid flere tillfällen verksamt bidragit till möjligheten att utan förödelse tillintetgöra vidtutseende eldsvådor. SEDEN KSR Uti den för någon tid sedan omtalade rättegången emot kyrkoherden Strettenberg bar häradsrätten afkunnat föliande: