Aftonbladet – 17 maj 1850, sida 3

(Insändt.) I Aftonbladet för den 26 sistl. April förekommer en artikel rörande Stockholms eldsläckningsväsende, hvilken, jemte många andra välgrundade reflexioner, fäster hufvudsaklig uppmärksamhet vid den med närvarande anstalter nästan alltid otillräckliga tillgången på vatten, i förhållande till sprutmaterialen och servisen. Då denna sednare olägenhet naturligtvis måste öfva ett högst vigtigt inflytande på de fattigare klassernas välfärd och på det för en större stad så angelägna och dyrbara brandförsäkriogsväsendet, har insändaren känt sig uppfordrad, att ånyo fåsta allmänna uppmärksamheten vid ett förslag, som han redan för flera år sedan framställde i en af våra större tidningar, och som just afser en ändamålsenlig förbättring i nämnde fall. Ifrågavarande förslag lyckades icke att då ådraga sig någon uppmärksamhet. Måhända äro utsigterna mera gyanande, sedan erfarenheten vid sedrare eldsvådor nogsamt torde hafva ådagalagt nödvändigheten af en Un fUIDE i den nu varande vattenhemtningsmetoden. Såsom bekant är eger vår hufvudstad framför de flesta fördelen af en solid byggnadsart, ithy att nästan hvarje hus är försedt med brandbotten och fasta brandmurar. Härtill kommer, att staden i alla riktningar omgifves elier genomskäres af vatten, samt att olket visar en på andra ställen sällspord beredvillighet att i farans stund ila till bjelp. Unsder sådana gynsamma förhållarden borde en vådeld svårligen kunna sprida sig utöfver det hus, der den först upptommit. Motsatsen har likväl ofta inträffat, och kommer sannolikt äfven framdeles att göra det. Azledningarne härtill äro mångabanda, men torde bufvudsakligen böra sökas, dels i bristande öfning hos sprutservisen, semt brist på i förväg inhemtad teoretisk och praktisk kännedom kbos större delen af sprutbefälet, dels ock i en föråldrad cch illa anordnad valtenkemtningsmetod Den första af dessa olägenheter är en naturlig följd af släcknings-kårernas närvarande olämpliga organisation. I Paris, London, Petersburg, Köpenhsmn, Milano och de flesta utländska hufvudstäder bildar eldsläckningsmanskapet en egen, behörigen instruerad och exercerad trupp, medan hos oss endast några få sprutor serveras af öfvadt manskap och befäl. Dessa sprutor hafva också under de sednare ären varit till hufvudsaklig nytta. Vid de öfriga sprutornas handhafvande har man ofta haft lägenhet att anmärka — icke brist på god vilja, men brist på ordning samt ändamålsenlig ledning och sakkännedom. Häraf åtgärder, stridande emot eldsläckningens första och enklaste grunder, såsom till