Aftonbladet – 16 maj 1850, sida 3

— — — — Vill ni än en gång göra mig en tjenst, fru Werth, så laga att dessa båda bref komma på stadsposten. Här är pengar. Ah det behöfs icke. Jag lägger gerna ut hvad det kostar. Är det icke något annat som jag kan stå till tjenst med ?n Nej, ingenting mer. Adjö, fru Werth! Gud vare med er, Marie lilla! Den gamla enkan hade redan kommit till dörren, då Marie ilade efter och fattade hennes hand, hvilken hon tryckte med djup rörelse och sade: : Gud belöne er för all den godhet som ni visat mig.n Tala icke derom, ty då får jag blygase, sade den gamla tvätterskan med tårar i ögonen. Hon hade så lätt att gråta vid andras olycka. Adjö, fru Werthli Adjö, mamsell Marie lilla; om ni beböfver mig något mer, så bulta bara på min dörr. Jag går gerna än en gång för er. Brefven skall jag nog ställa med, var säker derom, och de tre silfvergroschen lemnar jag tillbaka. Med lutad rygg lemnade, den goda gumman Marie, som derefter lade i ordning alla saker och sedermera lade nyckeln till dragkistan på kommoden samt en lapp derpå, som hun förut hade skrifvit. Än en gång såg hon sig om i rummet; derefter föll hon på knä midt på golfvet och bad djupt, Varmt och innerligt, börer som ingen kyrka lärt. Derefter uppstod hon styrkt och förklarad och framskred till dörren. Hennes fot dröjde tvekande ett ögonblick på tröskeln. Änen gång vände hon sig om, kastade sig öfv:r sängen, på hvilken modren hade uppgifvit sin dödssuck, samt omfamnade kuddarne och fuktade dem med sina varma tårar. . Vid skymningen stod en flicka på strarden vid floden Spree. Den svarta demon stod åter vid bepnes sida och hbviskade i hennes öra. För hennes ögon sken det lugna vattnet, outgrundligt djupt, och på bottnen satt den gamla modren och viakade åt henne och nicksde med bu!vudet. Den arma flickan utsträckte sina armar och hviskade: Jag kommer. Några ögonblick derefter bars hon af vigorns; småningom sjönk hon sakta, sakta. Siut pi förra delen.