Aftonbladet – 15 maj 1850, sida 3

ag icke alltid varit vän till den aflidna. Jag har henn innu uppskrifven bland mina fordringar och har aldri sräft henne för smör och gryn, -som hon icke betalt Men jag kan icke tåla att en bra karl rusar till sit örderf.n Hvad angår det er? Hvad angår det mig? Det är min pligt såsom kri sten att gifva min nästa en vink, då han står i begrepp at göra sig olycklig för evärdelig tid.n Menar ni mig härmed, så kan ni vara lugn. Jag vet hvad jag gör. Men ni vet icke, hvad flickan har gjort. Nå ja, der som icke vill höra, får kännas vid. Hvad har ni att förebrå Marie? Ty så mycket bö ag af hela edert tal, att ni icke vill den arma flickan väl, Ja, kärleken gör blind, annars skulle väl ni också se vad som nu icke längre låter sig döljas. Se, ungdomer uu för tiden... Ja, jag vill icke säga något. Ni ljuger. Ni är en elak och afundsjuk kärngp, ut. ropade machinarbetarn häftigt, då han ändtligen började yegripa, hvad fru Rumpler menade med sitt giftiga pra ym Marie. s Jo, se på den herrn! Ar det tacken det, drummel?; Rolf tog sin mössa och gick sin väg med hjertat fullt bitter harm. Hade hans vredes föremål varit en man. så skulle han hafva nedslagit honom med sina jernnäfvar, Fankfull gick han till fabriken. Ehuru han icke trodde på enkans beskyllningar, kände han dock liksom en tagg sitt hjerta. Tviflets oro uppsteg och fördystrade hans sinne. Han öfvertänkte Maries uppförande. Hon hade all: id varit lika vänlig, alldeles som en syster, mot honom: nen någon visshet om hennes kärlek hade han aldrig erhållit. Han hade väl hört talas något om Maries tidigare örhållande; Maries fromme granne hade redan i hans närvaro förebrått henne något deråt. Alla dessa omständigheter drog han sig nu till minnes och liksom en giftig dagg föll på hans unga kärleks blomma. Då han tänkte på att han möjligen kunde vara bedragen, bet han ihop sina tänder af harm; derefter uppstod i hans bjerta bilder af den arma flickan med sina milda oskuldsfulla anlets: