Aftonbladet – 15 maj 1850, sida 2

MMMM————r rn undran betraktat och icke vågat vidröra, hade nu blifvit hans egen. Hans lycka föreföll honom såsom en dröm. Han satt jemte Marie bredvid modrens sjuksäng. Stunden var icke lämplig för smek och kärleksjoller. Flickan hade gråtande lutat sitt bufvud mot den sjuka modrens läcke: Rolf låt henne vara i fred, han bar aktning för sorgens smärta, hvilken väl syntes honom öfverdrifven, nen dock verklig och upprigtig. Han hade icke den mest uflägsna aning om den egentliga orsaken till denna gränslösa förtviflan. Omsider blefvo den sjukas andedrag tyngre, samt rosslandet och barklandet allt häftigare. Medvetandet syntes heltsoch hållet försvinna, men modrens brustna öga sökte dock oupphörligen, fullt af deltagande, dottren och den redlige Rol. Än en gång häfdes hennes bröst med krampaktig ansträngning; derefter blef det tyst. Honr är död! utropade Marie med ett vildt rop af smärta. Machinarbetaren bar flickan, som fallit i vanmakt, till rennes säng och vakade sedan ensam vid den aflidna molrens lik. UPPTÄCKTEN. Det vär en regnig och mulen sommarmorgon, då den fattiga fruns lik skulle begrafvas. Rolf och Marie följde kistan svartklädda. Några af grannarne, till största delen qvinnor, slöto sig ock till dem — en fattig och enkel procession. På kyrkogården väntade presten och klockaren jemte dödgräfvaren vid den öppna grafven. Pastorn skyndade sig att uppläsa den vanliga bönen; han skulle sedan i kyrkan sammanviga ett rikt Par. Dödgräfvaren kastade den foktiga jorden På kistan. Marie vred sina händer; Rolf höll med våld sina tårar tillbaka och sökte, så godt han kunde, trösta den olyckliga flickan, som hängde vid hans arm. Han mera drog Marie med sig än hon gick; vid porten måste ban taga en droska. Han satta sig deri bredvid henne och följde henne hem till sorghuset. Två gamla grannfruar som varit med för att visa den aflidaa modren den sista hedersbetygelsen, samtalade om det förhållande, hvari Marie stod till machinarhataran