Aftonbladet – 14 maj 1850, sida 2

och treqvartsanningar afrätta snart sig sjelfva, blott de få fritt uttala sig), såsom hans ord föllo. Vid frågan om den tredje sekten, med hvilken de christligt sinnade öfverhufvud skulle betecknas, öfvergick hr W. till kyrkan. Äfven här egde trenne partier rum: de konservativa, som fortfarande ville inskränka all kyrklig verksamhet till presterskapet; de radikala, som ville nedbryta hela den kyrkliga institutionen, och de konstitutionella, som ville åstadkomma en samverkan mellan presterskapet och församlingen. Han vände sig härvid särskildt till. de radikala, frågande dem, huruvida tiden ännu vore inne för den statskyrkliga byggnadens mnedrifvande, och man menade, att, derest alla kyrkliga band afskaffades, här såsom i Förenta Staterna, frivilliga kyrkliga associationer, med stora uppoffringar för uppbyggandet af kyrkor och aflönandet af presterskap, strax skulle bilda sig, samt framställde härpå den bekanta liknelsen, huru kycklingen, när han är rullfjedrad, sjelf sönderbryter sitt skal, men derest man ville i förtid sönderbryta skalet, man finge en död och lös, ingalunda behaglig massa i sin hand. (Men har då någon velat spränga den kyrkliga instutionen? skulle vi härvid vilja fråga. Och för att fortsätta den af hr W. nyss anförda liknelsen, huru skulle kycklingen blifva fullfjedrad, d. v. s. tänkesättet mogna för en ny sakernas ordning, med mindre bristerna påpekas och förslager till en bättre och ändamålsenligare inrättning träda i dagen och diskuteras. Vi tro, att uti hvarje fall tiden är mogen för en reform, så snart den kan genomdrifvas i laglig ordning utan våld; ty det bestående har alltid uti sina intressen så starka försvarare, awt de nog hålla emot reformerna intill dess begreppen om dessas väsende hunnit genomtränpga allmänna tänkesättet och detta utsofrat hvad som ligger för långt framför samtidens behof. Och att en kyrklig institation, som jagar i landsflykt de allvarligt fromma, såsom förhållandet nu är med den bekante Baptisten Nilsson, icke högligen tarfvar en förbättring, lärer icke bestridas). Till slut ställde hr W. några hjertliga varma uppmaningar till allmänheten att behjerta den inre missionens sak, att, ehvad man måtte ansluta sig till det stiftade sällskapet elier icke, dock verka för ändamålet, på det sätt som hvar och en pröfvade bäst. Fattiga komme väl alltid att finnas, men de behöfde derföre icke vara en rå, sedeslös och gudlös pöbel; och Stockholm måtte se till, att icke af dess fattiga en sådan pöbel bildade sig, som utbredde sin pestsmitta öfver hela landet. Hvar busfader erinrades om sin pligt att vara en prest uti sitt hus, den der på christligt sätt toge sig an sitt tjenstefolk och sina arbetare. Vi hoppas, att dessa uppmaningar, så väl som hr W:s tal och föredrag öfverhufvud icke skola vara gjorda förgäfves. Ett allvarligare behjertande af de religiösa angelägenheterna, så väl som af de pligter, till hvilka vår christliga lära manar, synes också redan hafva blifvit väckt; och må då Sällskapet för den inre missionen finna större eller mindre uppmuntran, så hoppas vi dock, hr W. skulle finna anledning att glädja sig öfver sitt arbete. Sällskapet! är ju dock endast ett tillfälligt medel, en lefvande allvarlig christendom deremot ändamålet.