Aftonbladet – 13 maj 1850, sida 1

äro tills vidare minskade med en tredjedel, Korrespondens-artikel. (Slut från lördagsbl.) Ni ser att vi småningom men oupphörhgt nalkas hvad jag så ofta förut antydt. Likasom demokratien öfverdref 1848, så öfverdrifver reaktionen nu. Den långa brant, hvarpå vi kommit, tillåter intet stillestånd, och klippan, mot hvilken Tysklands gamla fogar skola krossas, framskymtar med hvar dag tydligare. I förrgårs fingo soldaterna befallning att sprätta bort de ända hittills burna tyska kokarderna från sina mössor; glömmer någon dem qvar, så väntar honom tre dagars sträng arrest. Likväl är det knappast två år sedan konungen red igenom Berlins gator med en stor tysk kokard på sin egen hatt och den trefärgade tyska fanan i sin hand. Preussen — svor han då — skulle försvinna i Tyskland: han skulle föra Tysklands fana i spetsen för den tyska enheten och friheten. I förrgårs bortslets tyska kokarden med hånlöje; många kastade den i stoftet, spottade på den och trampade på den, till våra svart-hvita sig så kallade patrioters förtjusning. Efter så inställsamma lydnadsdemonstrationer af soldatesken, torde man snart tro sig kunna utan äfventyr förklara de tyska nationalfärgerna för ett upprorstecken och deras bärande för högförräderi. Redan har man gjort början med en af denna kokards färger: den röda. Rödt är republikanismens färg; och den af våra ännu kokardbärande medborgare, som har för mycket rödt i kokarden, blir genast misshandlad af konstaplarne, elter till och med gripen och öfverlemnad i polisens våld. Likasom dessa barnsliga förföljelser emot bandstumpar och färgor skulle kunna rädda staten eller dess maktägare! Under det qvafva politiska töcken, som fördystrar vår tillvaro, sakna vi ännu den vid detsammas inbrytande oss lofvade trösten om materiell förkofran. Hvarken i Berlin eller det öfriga Preussen ser man det för någon tid sedan så leende hoppet härom förverkliga sig vidare. Arbetsbristen är nu i vår hufvudstad oerhörd, fastän polisen härifrån afvisar alla främmande (arbetare, och arbetareklassen just genom denna oombedda hjelp träffas svårast. Under loppet af förlidet år minskades antalet af Berlins invånare från 410 till 402 000, och det skall sannolikt nedgå vidare, emedan stadens ekonomiska förlägenhet gör stadsutlagornas lörökande oundvikligt. Redan erlägges af hvar menniska i Berlin ej mindre än 3 Thaler till stadskassan, och ändå har den nu en årsbrist om 400 000 Thaler, så att mantalsafgiften till staden nästa år kommer att ökas till 4 Thaler. Tillägg vidare 7 Thaler mantalsafgift till staten, likaledes innan kort tillökt med 1 Thaler, så att den bir 8 — och hvar och en af Berlins invånare har härmed redan 11 Thaler, och får snart 12, att erlägga endast i mantalsafgift. Just nu har magistraten äfven utskrifvit en ny klassutskyld, om 2 procent af hvars och ens inkomst. Grunden till denna utskylds beräkning har magistraten bekommit på ett särdeles eget vis; det är nämligen samma beräkningsgrund, som bestämmer våra förträffliga tre-klass-val För att i afseende på dessa kunna — som det hette — med minsta omgång indela de valberättigade, kringskickade magistraten till alla hus listor, hvarpå hvar husfader måste anteckna sin årsinkomst. Då den, som har mindre än 300 thaler i årsinkomst, saknar valrätt både i kommunen och till andra kammaren, så inträffade härvid att en tredjedel af småkrämarne och handtverkarne frivilligt afstodo från valrättigheten genom att anteckna sig för mindre än 300 thaler: måhända under någon aning att uppgiften äfven skulle kunna nyttjas till deras beskattning. Deras plats i valförsamlingarne ersattes snart genom en mängd embetsmän, som tecknade sig för mera. Den för låga inkomstuppgiften kommer väl föga att hjelpa framdeles till utskyldens lindrande; men för tillfället låter magistraten den sålunda ordnade medborgarerätten inom kommunen gälla, derföre, att de nysshämnda småkrämarne och handtverkarne nästan alla tillhöra folkpartiet och magistraten är ganska belåten med att icke de taga del i valen. Man inser nu först riktigt huru inskränkande och tillbakaförande äfven den nya kommunalordningen är, och hvad man förlorat på att få den i stället för den förra stadsordningen. Den beröfvar borgareståndets mindre förmögna ledamöter all talan i städernas angelägenheter. Och i sammanhang härmed tjenar den att vid representantvalen vräka större delen af medelståndet i tredje valklassen; medan geheimeråden och andra civilembetsmän af alla slag, stadsofficerare och bankirer — borgareståndets aristokrati — fylla de begge första valklasserna. På sådant sätt komma städerna hädanefer att representeras, och ett fritt fält är härgenom öppnadt för reaktionen. Förbittringen ifver denna kommunalordning är stor, och len skall blifva ännu större, i mån som man oraktiskt röner dess verkningar. I yrkesståndet (Gewerbestand) sysselsätter nan sig nu lifligt med de till nästa vecka utatta valen af Yrkesråd, Den hittills gälande näringsfriheten har blifvit förstörd genom len nya Näringsordningen; styrelsen har fintigt begagnat ropet om skråväsendets återstälande och väckt skråväsendet till lif igen; nen en stor del af våra slöjdidkare inse redan, tt deras näringar icke härmed upphijelnpas. I