tet utspridt om motsatsen, förklarade vittnet vara alldeles falskt, och likaså att grefvinnan någomsin försökt taga lifvet af sig sjelf. Men väl hade hon beklagat sig för vittaet öfver det rykte man utspridt att hon en gång hade velat dränka sig. Domstolen lät visa grefvinnans testamente för vittinet, som förklarade det vara egenhändigt skrifvet af jtestatrisen, och framtog ett bref till sig från grefvinnan, hvari samma handstil igenkändes. Dr Siebold upprepade, såsom vittne, sin förra å lembetsvägnar framställda åsigt, att grefvinnan dödt jaf en invertes sjelfförbränning. Storhertigdömets Sundkhetscollegium hade inståmt i samma förklararde, och åberopat omkring 40 berättelser om dyliks sjelfförbränningar. Professorerna Liebig och Bischoff motsade dessa händelser på anförda vetenskapliga grunder såsom fysiskt omöjliga. För at vinna någon upplysning i denna lärda tvist, som här var för målets bedömande af vigt att få sfejord, hade appellationsrådet Weiss, assisrättens ordförande, låtit på anatomisalen i Darmstadt anställa försök med förbränning af lik, dels medelst kol, d:ls medelst sprit. Härvid hade försöket med sprit verkat samma förändringar, som de på gref vinnans lik varseblifaa, och den slutsats hemtats, att någon skulle kunnat med samma bränsle hinna inom en timma förbränna grefvinnans lik på det sätt, som det visat sig vara när det arträffades. Den tilltalade Henrik Stauff, bosatt i Kassell, hade vid första frågan efter åtkomsten till de smycken han innehaft, och som sedan igenkänts för den aflidna grefvinnans, förklarat att han fått en del af dem, och deribland en af guld och platina legerad ring, i arf efter sin hustru, som ägt den sedan år 1815, och ett annat, nemligen ett armband af gul metall, af sin dotter. Efteråt hade han ändrat den sistnämda uppgiften, och sagt att armbandet, jemte åtskillga bland juvelerna, hade lemnats till honom af hans son Johan Stauff, som åter sagt sig hafva fått dem till skänks af sin husbonde, grefve Görlitz. (Man jemföre härmed grefvens uppgift.) Mollack, iuvelerare från Frankfurt, hörd som vittne, intygade att det hos Henrik Stauff anträffade armbandet hade blifvit af grefvinnan Görlitz köpt hos vittnets far. Myntrådet Reussler, hörd på ed, förklarade att Henrik Stauffs hustru omöjligen kunnat, enligt Henrik Stauffs uppgift, hafva ägt den af guld och platina legerade ringen sedan 48145, emedan man icke den tiden kände sättet att legera dessa begge metaller. (Forts. följer.)