Aftonbladet – 10 maj 1850, sida 6

Rättegången i-aniedning af gprefvinnan Görlitzs död. Efter en flerårig ransakning, förd caligt det i Tyskland förut vanligaste, eller de: hemliga och inqvisitoriska ransakningssättet, men utan att leda till någon tillfredsställande upplysning, blef detta mål den 11 sistl. Mars företaget till behandling vid aseisrätt i Darmstadt, på det öppna och ackuasatoriska via och ivför jury, som i följd af 1848 års revolution biifvit infördt flerestädes i Tyskland, — och ransakningen fördes här med den framgång, att assisrätten kunde hålla sin slutsession — den 34 i ordningen — och afkunna sitt utslag, den 12 innevarande April. Det nya rättegångssättet, de medel man vid detta använde för att komma sanningen på spåren, och det ovanliga i rättegångens föremål, hade spännt allmänna uppmärksamheten på det högsta och till Darmstadt lockat åhörare och åskådare från nära och fjerran; domsalen var under hela tiden fylld med nyfikna. Bland domstolens biträdare såg man äfven tre berömda läkare och naturforskare, nemligen professorerna Liebig och Bischoff från Giessen och storbertigliga armeens öfverläkare von Siebold; de hade förut lemnat utlåtande öfver vissa sakförhållanden, och voro nu tillkallade för att höras ytterligare, i fall någon omständighet under ransakningens fortgång så föranledde. En ötfversigt af detta ryktbara mål, enligt förhandlingarne i detsamma, följer här nedan. Natten emellan den 43 och 14 Juni 1847 hade man varseblifvit ett ovanligt eldsken från det rum i grefve von Görlitz hus, der grefvinnan hade sitt kabinett. Man bultade på den låsta dörren, och då ingen öppnade, slog man in den. Här fann man grefvinnans skrifbyrå i brand, och grefvinnan sjelf framlutad öfver den och död, samt förbränd ända från hufvudet till bjertat. G-efven och tjenstfolket, bland hvilka några äfven hade märkt eldsvådan, voro närvarande när kebinettsdörrn inslegs. Elden hade icke spridt sig utom rummet och blef spart släckt. Följande morgon lät stedsdomstolen besigtiga grefvinnans lik, och meddelade åt öfverdomstolen en berättelse om hvad man funnit. I denna förekommo flera omständigheter, som väckte misstanka att grefvinnans död och branden voro följder af ett brott. Men misstänkte grefven sjelf för att icke vara okunDig derom, och trodde sig finna ett slags stöd för denna åsigt i den missämja, som sades herrskat emellan de begge makarne, äfvensom i hans ovilja öfver embetsmyndigheteraas närgångenhet att bryta sig in i grefvinmans rum, och i hans vägran att låta öppna liket. Öfverdomstolen förklarade likväl, efter en hemlig rådplägning, att här hvarken inträffat något mord eller något sjelfmord, och icke heller någon invertes förbränning eller så kallad sjelfförbrännirg, utan att grefvinmans död endast kunde tillskrifvas en olyckshändelse, i följd hvaraf någon ransakning ej heller kunde komma i fråga, och lika litet något hinder mot likets jordfästning. Allmänheten stadnade vid andra åsigter, ehuru sinsemellan högst skiljaktiga. Somliga trodde en inre eller sjeifförbränning hafva ägt rum, enligt Dr Siebolds förmodan sedan han granskat liket; andra förutsatte ett sjelfmord, emedan ryktet ville veta att grefvinnan förut gjort ett försök dertill; men största delen instämde i ransakmingsdomarens Åsigt att grefvinnan bade blifvit mördad och att en mordbrand sedan blifvit anlagd för att dölja rätta förhållandet. Den sistaämnda meningen uttalades öppet genom en artikel i Der Deutsche Beobachter, hvari en jemförelse uppdrogs emellan grefvinnan Görlitz död och det beryktade mo det på hertiginnan de Praslin i Paris. Författaren påyrkade en ransakning till missgerningens uppdagande. Härigenom föranleddes grefve Görlitz att sjelf hos Öfverratten anhålla om en formlig ramsakning, i ändamål att ådagalägga grundlösheten af de misstankar, man sökt kasta på honom. I början ville öfverrätten icke lyssna till denna begäran, emedan intet nytt skäl kunnat anföras till utverkande af ändring i dess en gång afkunnade utlåtande; men sedan grefven framlagt sådana skäl, förordnade Öfverrätten, den 25 Oktober, att en ny umdersöknming skulle anställas, och uppdrog, efter dåvarande rättegångssättet, detta bestyr åt en serskild ramsakningsdomare, hofrättsrådet Dr an. HT Hoffman lät den 2 November tillsäga grefven, att han ärnsde följande dagen infinna sig hos bhomom, för att taga buset i skärskådande. På eftermiddagen, tamma dag som detta tillkännagifvande blifvit gjordt, häktades grefvens kammartjenare Johann Stauff, såsom misstänkt att bafvalagt spanskgröt i en sås, hvilken varit anrättad åt grefven. Den 6 Oktober häktsdes i Cassel äfven kammartjenarens far, Heinrich Stauff, derföre att han sökt afyttra åtskilliga misstänkta saker, hvaribland en liten guldtacka och några juveler, för hvilkas åtkomst han icke kunde redovisa. Sakerna skickades till Darmstadt, der grefve Görlitz igenkände juvelerna såsom sin aflidna hustrus tillhörigheter, dem man trott förstörda genom branden. En tredje slägting, den förstnämdes anklagade bror och den sietnämndes son, Jacoh Stauff, har först Dyligen blifvit anklagad och hökisd scden det utredts att han hade gömt de nyssvämnda sakerna, dem han emottagit af sin bror Johan. . I Bland de många vid assisrätten afhörda vitt