Aftonbladet – 10 maj 1850, sida 3

MO TELE RR od Me Me ANS MARIE. EN GAMMAL VÄN. Framför vaktlokalen unter den Linden trippade er liter, kort man, lutad under den tunga musköten. I knapphålet på hans eleganta jagtrock satt ett svartrödtgyllene band; en stor kokard med samma färger prydde hans hatt En trupp af Rehbergare, tågade vägen fram och skulle förbi. Det var arbetsfolk, bevtpnadt med skoflar, räfsor och yxor, hvilka af magistraten begärde förhöjd dagspenning. I spetsen för dem tågade svarta Friedel. Han hade på ett fantastiskt sätt smyckat sin halmhett med ungt eklöf. I sina näfvar höll han en hög stång, från hvilken en röd trasa fladdrade såsom fana. Lefve friheten! utropade f. d. korrektionisten, den nuvarande folkledaren med hög röst. Eefve friheten!s svarade den jublande truppen, som bestod af några hundrade, till största delen vilda; solbrända gestalter med yfvigt skägg och hotande miner. Den lilla tjocka mannen kände sin militäriska pligt så litet, att han icke förstod att ropa vakten i gevär vid denna skaras annalkande. — Till all lycka stod en gammal bakelseförsäljerska i grannskapet, som ropade till bonom: Nå för all del ropa i gevärls Den förlägna borgargardisten följde den krigsvana damens vänskapliga råd och upphäfde sin stämma, som ovan vid de högre tonerna höll på att fastna i halsen. Manskapet, som just då satt vid frukostbordet, störtade ut och skyldrade gevär. Under spe och hån saluterade arbetsfolket tillbaka med sina verktyg. För fot gevärl kommenderade kaptenen, en ståtlig bierstubevärd från Königsstrasse och snart hade hela besättningen återvändt till sin afbrutna offerfest och högg tappert in i skinkor, ostar samt andra mustiga och välsmakande viktualier, hvarvid naturligtvis en god dryck icke heller saknades. Den lilla mannen kastade en missnöjd, melankolisl I Se A. B. MM 89—92, 94, 97, 100—103, 105 och 106.