Aftonbladet – 10 maj 1850, sida 3

samt förvandla presidenten till sin vasall. Det var ett nytt slags monarki, hvarif Europäs statsmän låfvade sig mycket, till den förargliga nordamerikanska frihetens qväsning. Men nordamerikanerna äro, som man vet, allmänligen ett godt stycke statsmän sjelfva; de blundade således icke för faran, utan afböjde den, med den enkla fintlighet, som de röja i allk Den allmänna rösten valde till president en man, hvars harm öfver Biddles tilltag var allmänt bekant, och general Jackson hade knappt inflyttat i sitt residens i Wasbingtons capitolium, innan han genomdref ett afslag på den just då ifrågavarande återförnyelsen af mnationalbankens oktroj, nämligen så vidt deri fanns det vilkor, att nationalbanken äfven skulle vara unionens rentekammare. I samma ögonblick nationalbanken saknade denna förmån, var dess styrka bruten. Dess välde föll, och vid ute redningen af dess affärer uppdagades alla de svek och tillställningar, som Biddle bedrifvit för att upprätta detta farliga välde. Med detsamma ioskrefs ock i Nordamerikas annaler en varning för alla tider, mot bankaristokratiens makt, och — på sätt Revue och P. ganska riktigt yttra om detta väldes redskap — pin gen tänker mer på att kunna genomdr fva dess återupprättande. Men så väl Revues förespeglingar om den alle männa röeträttens landskakande verkan vid amerikanska presidentvalen och slaffrågsn, som dess sorgqväde öfver den centraliserande nationalbankens hädanfärd i Amerika, äro dock att betrakta såsom blotta förtroppar, i jemförelse med sjelfva hufvudstyrkan af Revues bevis, nämligen: vådan för tjenstemännen att genom allmänna rösten beröfvas tjensten och framförallt lönen. Med skildringen af detta äfventyr söker Revue göra Frankrikes lycksökande embetsmannaskara jemte dess fränder och vänner till sina bundsförvandter, för att med sålunda förstärkta krafter drifva den öfriga nationen ur sin lugna borg — förtroendet till den allmänna rösten — så att den måhända kunde ändtligen förmås till de efterlängtade emöterna. Härvid var det likväl nödigt att Revues läsare föreställa sig en dylik lönoch rang-hungrig skaras tillvaro i Nordamerika, som i Frankrike: det var nödigt att Revues läsare måtte tro på Revues försäkran att det är en sådan lycksökande tjenstemannaskara, som i Nordamerika sufflerar den allmänna rösten och genom den bestämmer alla val: att den br centraliserat hela Unionen, medelst partiernas militära organisation,: att denna organisation förklarar ensamt deras -beundransvärda disciplinn. Det ärv — påstår Revus — en omätlig generalstab, som omfattar allt ifrån de största städer till de minsta byar, och tillåter dem att kandla med dan största skyndsamhbet, enbet och ordning. Derigenom underhålles en mängd mexrniskor, som sköta politik på spekulation, som ett annat näringsfång, i det de med ingenting annat kunna betala de uppburna lörmerna, än genom sina tjenster vid valens ledning. Sålunda födes och lifnäres en politisk korruption, som gör sysslorna till en handelsvara, som mer och mer besmittar sederna och förderfvar statsinrättnipgarne. Det råder, påstår Revue, i Nordamerika en tändig täflan emellan de så kallade ins och outs, d. v. s. de som äro i besittning af platser och vilja omväljas, samt dem som vilja intaga dessas rum. Hvar och en slår sig på den sak, som inom hans valkrets är den mest populära, utgifver manifester, smickrar folket, mutar tidningsskrifvare, håller möten, anställer demonstrationer, m. m.s — Skulle man icke tro, att Revue här talade om tillståndet i Frankrike efter någon ny revolt, eller blott någon ny ministerförändring? Kunde också allt detta sägas äfven om Nordamerika, med sanning, då skulle Revues deraf dragna slutsatser ändå låta höra sig. Felet är likväl, att hela framställningen är osann, från början till slut, och hvilar på en fullkomligt falsk beskrifning om hela det nordarmerikanska emhbetsmannasystemet. När Revue debiterade dessa vanställningar, antog den otvifvelakttgt att: dess läsare skulle med vanlig fransk lättsinnighet bafva alldeles glömt hvad deras landsman, juristen, statsmannen och aristokraten Tocqueville, har att säga härom, i grund af sina omedelbara och sorgfälliga forskningar på ort och ställe. I annat fall måste Revue hafva insett, att all jemförelse i denna punkt emellan Frankrike och Nordamerika var omöjlig. Som det kan vara af vigt att Revues genom Tidens P utspridda fria fantasier icke måtte inrota sig äfven i Sverige, må det tilllåtas att här meddela en kort öfversigt af olikheten emellan embetsmannaställningen och lycksökeriet i en del af våra centraliserade samhällen och i Nordamerika. Hvad först beträffar makten hos Nordamerikanska Förbundsstyrelsens chef, presidenten, med hänseende till sysslors bortgifvande, jemförd med samma makt hos regenten i Frankrike, så beror hvar förvaltande embetsman i hela Frankrike, på regentens eller hans ministrars nåd. Öfver 800 000 embetsmän vänta af dem icke blott Tang och titlar, utan äfven lifsuppehälle; ty likasom mängden af tjenstemänrnen i det öfriga Europa, hafva de franska sällan annat att lefva af; tjensten är deras födkrok. I Nordamerika åter kan förbundspresidenten blott nämna till sysslorna vid de till hela förbundet hörande förvaltvinvgsgrenar, för hvilkas skötsel han ansvarar, nämligen vid diplomatien, armåen, flottan, postverket, tullverket och några få allmänna stiftelser — det är RR E——— At —— ——— sm R— OR ——