destomindre ville pjuta dess frukter. Han hånade den konstitutionella monsarkien med dess hermafroditväsende och slutade med ett dundrande hoch!, för republiken. Ingen talare hade före bonom så skarpt framhållit det fjerds ståndets fiendtliga ställning mot det tredje; inger med så ungdumligt öfvermod och så utan alla konsidera tioner afgjort frågan om monarki eller republik. Ehurv Dörner i sjelfva principerna öfverensstämde med den unge demagogen, så kunde han dock omöjligt finna något välbe hag i de blodbestänkta fraser, som voro ett lån från der franska revolutionens terrorister. Han kunde icke gill: denna toma efterapning efter en period, som enligt han: tanka icke hade någon likhet med den närvarande. De sociala ider, som lefde i Dörner, hade för honom blifvi en religion, som icke kom för att utså hat, utan kärlek Han vämjdes vid denna fanatism, som stod i samband mer fåfängan. Han talar hufvudet af sig, anmärkte agitatorn til Eichler. Låt honom gå på, så bli vi af med honom. Han å1 i alla fall ohjelplig. En handelsbetjent med små svarta mustacher, hvilker hade utbytt boddisken mot tribunen samt var skicklig och fåfång nog att kunna samla smulor efter andra och sedar uppduka dem såsom sina egna ideer, sökte förgäfves förskaffa sig gehör. Jag begär ordet, skrek han med hög röst och ömkliga åtbörder. Församlingen skrattade, sorlade, och bullade. Församlingens president återställde genom häftigt ringande lugnet för ett ögonblick. Mina berrarl begynte den nya talaren, förtjust öfver att halva funnit tåliga åhörare, Mina herrar, valen äro de guldringar ... Nedi skrek en röst. Ned! instämde hela församlingen. Mina herrar, låt mig då talal bad talaren, som förlägen strök på sitt svarta pipskägg. Stormen syntes lägga sig. Mina herrar, valen äro de guldringar, som förlofva valmännen med de deputerade.n