flickan högt, och drog sig smidigt som en ödla ur har händer samt lutade sig med sitt glas mot Dörner, så at de bruna lockarne vidrörde hans kinder. Är hon icke herrlig?, hviskade agitatorn hbalfbhögt Dörners öra. S:r hon icke ut som den nya tidens pre stinna?, Spefågel ! utropade den ystra Lucie, läggande sina ro senfingrar på bans mun. Frun i huset blickade åt sidan så att ingen kunde se om icke en tår darrade i hennes öga Ni har blifvit afbruten i er intressanta berättelse sade Dörner till Lucie. Hvilken ansträngning måste de hafva kostat eder, att fylla luckorna efter en bristand barnaundervisning, och derefter uppstiga till den bildnings grad, som ställer eder på höjden af intellektuell åskådning Den afgrund, som skiljer vår Yildning från folkets, har hit tills alltid förefallit mig såsom omöjlig att fylla igen. De är icke möjligt för någon vanlig ande attöfverhoppa den. Jag tackar för den fina komplimangen. Folket läre hastigt och begriper lätt. Om ni vill egna en närmar uppmärksamhet åt mitt lefnadslopp, så gör mig ett besök. Men Lucie, det der går för långt! skämtade agita torn. I allas vår närvaro uppmanar hon vår vän till et rendez-vous. Jag kunde bli jaloux. Fri konkurrens i kärleken!, sade den vackra flickar spefullt. Ni kunde förmå mig att begå en löjlighet. Och den skulle vara? Jag skulle bli min hustru trogen. MHvedsäger du der. om, min sköna? frågade agitatorn artigt kyssande sir hustrus framräckta hvita hand. Den smäktande blondinens ljufva, men bleka ansigte upplifvades af ett rosenrödt skimmer, och glädjen gaf för några få ögonblick en strålande glans åt hennes matta blåa ögon. Denna genialiska tygellöshet, denna frivolitet i familjelifvet, som vi finna hos den store agitatorn, var endast ett echo efter en föregående period och härstammade från ro: mantikernas tid. Ur den skola, till hvilken hörde de båda Schleglarne, Tieck och Novalis, som frossade i medeltidsminnen och predikade tro och trohet, utgick deriemte äfven begreppet om den genialiska subjektivitotens rättig