Aftonbladet – 7 maj 1850, sida 3

torn vid måltidens slut tagit fram, så trodde han sig lätt och innerligt beröra hennes läppar. En liten fot, som under bordet funnit rätt på hans, förde honom tillbaka till det märvarande och till det sällskap som omgaf honom. Lucie intresserade sig för vår vän. Den ystraflickän var icke van att lägga något tvång på sina :känslor eller dölja dem. Hon grep tillfället och jagade efter njutning. . Hon älskade ingen man, endast det kollektiva — mannaverlden: :1I Grekland skulle hon hafva blifvit prisad såsom en Lais;-i Berlin var hon en förlorad qvinna. Ursprungligen fanns hos henne liksom hos hvärje fruntimmer ett behbof af sann kärlek. Hon sökte och blef bedragen; hon sökte åter och hvarje ny man förekom henne såsom en förlossare, såsom den Messias, hvilken hon väntade för att rädda henne från sjelfföraktet. Afven för henne var bjertats nya rörelse endast ett rus, en domning, hvaråt hon hängaf sig för att fly sig sjelf. Ett nytt kärleksäfventyr upplifvade henne, tillfredsställde hennes fåfånga, och tjenadehenne; till tidsfördrif. Hennes hat mot adel och rikedom far djupt grundadt, och till en del kunde det urskuldas genom hennes lif och lidande; men vid sidan af denna-stora påssion växte äfven de mindre och hotade att: iförqväfva: hennes hjertas enda sanna känsla. Den bildning, som hön på kort tid förvärfvat, var alltför fragmentarisk : för att kunna rädda henne. Hon hade, liksom så mången annan i Vår tid, endast i sig upptagit resultaterna af hvad andra tänkt. Hon ägde mycket och d.ck var det intet som egentligen var hennes eget. Hennes sköna retande gestalt och en hög grad af medfödd, naturlig vältalighet gjorde att hon i den demokratiska verlden stod högt i rop och vitro os: icke göra orätt om vi på förband yppa, att hon var presidentinna i en politisk fruntimmersförening. Upprymd af vinet gick Dörser vid hennes arm, i sällskap med agitatorn och hans fru, till den demokratiska klubben, som höll sin session i den sk. ridbanan. Damerna gingo upp på en läktare; de båda männerna inrädde i salen. Lucie tryckte vid afskedet Dörners hand ch hviskade: Ni gör mig ett besök i morgon? Jag väntar er. Jag år väl lof att för er berätta slutet af min historia.