Aftonbladet – 7 maj 1850, sida 2

leende, i det hon till Dörner framräckte sitt glas, som han förgätit att fylla i. Nå, låt oss då klinga! Lefve deputeraden in spel ropade agitatorn höjande sitt glas. pVår S:t Just!v skämtade Lucie med en nick åt Dörner, hvilken nedslog sina ögon, förlägen öfver hennes eldiga blick. Är S:t Just edert helgon? frågade han den sköna synderskan. Ja, jag tillbeder honom, emedan han älskade folket och hatade aristokraterna. Ja, jag hatar de stora, dessa rika, dessa arristokrater, såsom han. Jag kunde med kallt blod se dem dö under guillotinen. Men Luciel sade agitatorns milda fru förebrående, ,Vet du, hvad de gjort mig? frågade den unga flickan med darrande röst. pHon är ett barn af folket, anmärkte agitatorn. Ja, jag är ett barn af folket, fortfor Lucie i retad ton. Min fader var en afsigkommen arbetare; då han gick ut för att tigga, blef han inspärrad. Min moder var en fattig tvätterska. Hon miste arbeta, till dess hennes fingrar blefvo krokiga och lama af gikt. Af mina föräldrar bar jag aldrig erbållit ett vänligt ord; de fattiga hafva aldrig tid att smeka sina barn. Då de dogo upptogs jag af en gammal slägting, en ryslig qvinna. Jag ryser än, när jag tänker på henne; och dock måste jag hysa tacksamhet för henne; ty utan henne skulle jag hafva blifvit lemnad till pris åt hungersnödenp., Förskräckligt I suckade Dörner. . — MJa, ni har rätt, förskräckligt!, sade Lucie med en tacksam blick. Min lott var förfärlig. Tidigt På morgonen gaf gumman mig en liten korg i handen, om sommaren med körsbär, om vintern med. tändstickor. Derefter kördes jag ut på gatan och tordes icke komma hem, förr än jag sålt slut i min korg; ty eljest fick jag endast stryk och bannor till qvällsvard. Der stod jag i wnn tunna klädning unter den Linden; de eleganta ckipagerna rullade förbi och bestänkte mig med gatsmuts. De förnäma, sysslolöst gående personer, åt hvilka jag utbjöd min vara, kallade mig näsvis och piåflugen, samt körde bort mig. Polisen förföljde mig och gaf mig ofta stryk, Dessa intryck