Aftonbladet – 6 maj 1850, sida 3

pas jåg dock, att åtminstone några sådana verknin-) ger .deraf icke skola blifva en följd, som dem herrlc ingeniören. befarar, och jag uttalar derföre oförbehållsamt mina åsigter.i det vigtiga ämnet — de mi li för öfrigt gälla hvad de kunna. : Jag ber: sålunda herr ingeniör Tottie benäget an-l: märka, att döt är för trofiken i allmänhet,som jag: befarar att vi ännu länge måste sakna jernvägar i; Sverige; det vill, efter min åsigt, säga, ett jern-l( vägsnät öfver åtminstone den mest befolkade delenis af riket; ty några smärre jernvägslinier såsom del projekterade emellan Wenern och Hjelmaren, Stock-!1 holm och Upsala m. fl. ställen, ehuru visserligen af! oberäknelig nytta partielt — och som jag är deni siste att vilja bestrida — underlätta derföre ickelt den allmänna trafiken inom landet i någon betyd-li ligare mån. Härföre föreställer jag mig nödigt en, om icke tvenne, hufvudlinier gående från rikets sydligaste delar norr åt, åtminstone i höjd med Gefle, l jernvägslinier, som med nödige. sidoutgreningar skulle lt komma att sammanlagdt blifva hundradetals mil långa; ! och då man väl miest måste kalkulera en half mil-)1 lion rdr rgs i anläggningskostnad för hvarje svensk l! mil jernväg, erfordras sålunda Sveriges hela rörelse-! kapital många gånger, för tillvägabringande af ett: jernvägsnät i Sverige — summor som visserligen för II lardets väl säkeriigen aldrig bättre kunde användas — om de blott kunde åstadkommas; men det ärll detta som jog för närvarande betviflar. Herr inge-is niör Towie soser skälen härföre vara: bristande vilja och obeslutsamhet; men jag vågar, åtminstone beträffande det första skälet, vara af motsatt åsigt; ty jag har i det fallet aldrig hört mer än en vilja — den för det stora målets vinnande. Hvad obeslutsamheten åter vidkommer hos den enskilte, så månne den ej häldre bör benämnas försigtighet? Såren efter de uppoffringar som mången enskild fått vidkännas genom tillvägabringandet af Sveriges stora kommunikationsled, Götha kanal, blöda ännu. Ingen lärer väl bestrida att denna kanal gjort nytta för landet många gånger motsvarande de summor den kostat; men de enskilde delägarne hafva derå gjort betydliga förluster — och göra det ännu. Set der ett af skälen till den öfverklegade obeslutsam-: heten; ty man befarar detsamma för våra jernvägar i stort. Skola vi derföre en gång för den all-. männa trafiken kupna få jernvägar äfven hos oss, torde kanske enda medlet vara statens mellankomst, då blifva kostnaderne jemt fördelade på hela nationen — som också får skörda frukterna deraf — ej på ett jemförelsevis ringa antal enskilte, som för det allmännas bästa skulle uppoffra sig. Vare det dock härmed långt ifrån min mening att vilja påstå, att jernvägar icke äfven i rent pekuniert hänseende bära sig i Sverige; de flera kalkuler som härföre af sakkunnige personer blifvit upprättade veta motsatsen, och säkerligen finnas ganeka många ställen inom landet, der en jernväg skall komma att genast ge en betydlig utdelning; men låtom oss börja med dessa små, och ej tvärtom. Likasom herr ingeniör Tottie, hoppas och tror jag derföre att ett jernvägsnät i Sverige en gång blir utfördt — i händelse ej då ett ännu bättre kommunikationssätt än jernvägar blifvit inventeradt — men jag tror deremot icke att detta kan tillvägabringas på en gång, utan dertill åtgår sannolikt lång tid. Fi kunva under denna tid likväl icke vara utan förbättrade kommunikationer för den aällmänna trafiken, det säger sig sjelf, och om vi än icke kunna åstadkomma de bästa och fullkomligaste genast, måste vi, liksom alla andra länder före oss, gradvis närma oss detta mål, — hvilket säkerligen icke, alldraminst i Sverige, på annat vis kan uppnås — och förbättrandet af våra allmänna landsvägar på ett ändamålsenligt vis står i detta fall alltså otvifvelaktigt i första rummet. Denna min innerliga öfvertygelse är anledningen till de, i den åberopade rapporten till styrelsen för allmänna vägoch vattenbyggnader, anspråkslöst uttalade åsigter om nyttan ceh nödvändigheten af några reformer i sättet och konstruktionen af våra vägbyggnader, och då af en händelse dessa mina yttranden fått en opiräknad större offentlighet, harjag ansett det vara min pligt att öppet uttala motiverna dertill — och jag tillägger: att, enligt mitt sätt att se saken, förbättrandet af våra mindre kommunikationer långt ifrån att fördröja, just befordrar frambringandet af de stora; ty för hvarje steg framåt i deita afseende, inses mer och mer nyttan och det oundvikliga bebofvet af ännu bättre — så länge några önskningar återstå att uppfylla. Naturligtvis skulle det vara bättre om denna öfvergångsperiod aldrig behöfdes; men den är ett rödvändigt ondt. Beträffande anmärkningarne emot mina uppgifter om Menai-bron, så betviflar jeg ingalunda att hr ingeniör Totties uppgifter äro tillförlitligare; ty då jeg våren 4848 gjorde ett flyktigt besök på stället förehades egentligen endast grundläggningsarbeten, och den form på tuben m. m., som jag uppgifvit, meddelades mig muntligen af en vid arbetet varande ung ingeniör, hvars sanningseplighet jag icke satte i tvifvel, så mycket mindre som bans siffror fullkomligt öfverensstämde med den berättelse för ingeniörföreningen i England som dess ordförande sir John Rennie aflade vid allmänna sammankomsten den 0 Jan. 4846, paz. 45.) Visserligen har jag sedermera hört omtalas att brons konstruktion undergått väsendtliga förändringar; men såsom ej varande säker på tillförlivigheten häraf, eller hafvande tid att vid mitt sednare besök i England på stället öfvertyga mig derom, bar jag intagit de uppgifter jog fått. Slutligen ber jag få uttrycka det hopp, att hr ingeniör Tottie så mycket mindre måtte befara att jag misstyder eller mi-stycker, hvarken hr ingeniörens anförande eller anmärkningar emot mig; då vi ju båda verka helt och hållet för samma mål — vårt fäderneslands bästa genom förbättrade kommunikationer — om ock under skilda åsigter för detta måls vinnande. Hr ingeniören tror att j-ernvägarne genast kunna uttränga alla andra kommuszikationssätt — väl om sä vore; men jag tror det ej — och jag önskar ingenting högre, än att denna min tro faktiskt blefve vederlagd — men intill dess står den fast — ty resonnementer verka icke någon rubbning deri. Carlstad den 27 April 1850.. C. E. Norström. ) Experience of the value of wrought iron in roofs, and for other building purposes, has induced R. Stephenson to propose that material for constructing the bridge to carry the Chester and Holyhead Railway scross the Menai Straits. His design consists of a close wrought iron tunnel or tube, 44 feet wide, 30 feet deep, and 1500 feet long, supported in the middle by a stone pier built