Aftonbladet – 6 maj 1850, sida 2

Krilmngsvasendet. Om Majoritet och Minoritet. (Forts. från onsdagsbl.) Sedan ,insändaren afslutat denna katalog, veklagar han sig öfver att Aftonbladet talat mm den inre naturnödvändighet, genom hvilsen den mindre upplyste småningom besegras f den upplyste. Det är ju en besynnerlig cdlagan! hörer den bit? Man kan ej förstå ammanhanget i insändarens resonr.emang, nen man kan gissa sig fram till hans mening. Jan har sammanblandat vetenskapen och lifvet, det theoretiska och det praktiska. Deröre att en vetenskapsman icke behöfver få sanningen af sin upptäekt bekräftad genom votering, icke ens genom bifallet af en enda röst, emedan en vetenskaplig sanning helt och vållet beror af bevisens styrka, så tror insänlaren, att för en regering det icke behöfs nera än att framställa förnuftsgrunder för sitt orojekt, för att af folket framtvinga de:s verkställande. Häri ligger en förvexling af fullkomligt olika saker. Men här finnes något mera än förvexling, nemligen en grundförvillelse om en regerings ändamål och rättigheter. Förvillelsen åter har sin grundi ett ofullstänligt eller skeft begrepp om frihetens natur. Vånga hysa ännu den föreställningen, att reseringen bör genom folket såsom medel framvinga hvad som är nyttigt och godt, i stället ör att lära och leda folket till att med frihet besluta och derigenom sjelft åstadkomma detta soda och nyttiga. Enligt denna föreställning kan en handling vara god utan att hafva sin srund uti insigt, öfvertygelse och vilja. Det ir denna olikbet i föreställning om regerinsens ändamål och folkfribetens natur, som utsör den väsentliga skillnaden emellan de verkligt liberala och de icke liberala, de må nu, i många nyanceringar, kalla sig konservativa, orå eller annorlunda. För att säga något med sin långa betraktelse, den vi nu sednast anfört, måste insändaren hafva velat säga detta, att det så bör ställas till med representationen, att minoriteten, som är så vis, icke blir öfverröstad af majoriteten. Låtom oss i ett exempel betrakta fruktan af en sådan tillställning. Föreställom oss, med minnet af Le Verriers komet, en nation, uti hvilken representationens pluralitet icke had2 något särdeles klart begrepp om den vetenskap, som heter astronomi. Men bland dem finnes en astronom, han föreslår anläggandet af ett observatorium på statens bekostnad, med anställande derstädes af vetenskapsmän och lärare o. s. v. Antagom nu, att ban får representanterne emot sig, men vinner en mera upplyst regering på sin sida. Antagom derjemte, att regeringen har makt att, i trots af nationalförsamlingens vilja, gå till verkställande af förslaget och verkligen gör det. Hvad sker dermed? Ett våld, en fickplundring. Det bjelper ej att invända, stt sådant sker för ett godt ändamål, till folkets eget bästa, ty ändamålet helgar icke medlet. Det som är taget med våld, det är rånadt. Att den upplyste småningom vinner den mindre upplyste för sin mening, är säkert, så visst som en ,bildningsprocess, verkligen försiggår. Men på riksmötet är det för sent att börja upplysningsarbetet. Der måste rösterna gälla lika, sådana de äro. Det är icke der, som ,minoriteten, i fall den vill följa sitt högre ljus och icke sitt enskilda intresse, skall segra genom regeringens biträde, genom maktspråk eller korruption, genom rösträttens i theoretiskt och praktiskt afseende lika orimliga gradering. Det är förut, under en oafbruten verksamhet genom andeliga medel, minoriteten, så framt den vill upplysning och allmänt väl, äger att verka på pluraliteten. Och har ej minoriteten de yppersta medel att använda? Den besitter de andliga och verldsliga lärostolarne, den högre och lägre undervisningen, beröringen med majoriteten, samt först och sist den mäktiga och dagligen alltmera verkande publiciteten. I allmänhet bafva likväl de herrar folkrädde, som gerna tala om Mårten i Trånshult och ,Petter Nicklas i Långemilan, en nog yppig föreställning om lärdomens allsidiga användbarhet, men deremot ett temligen kargt begrepp om det sunda förståndets förmåga. Derjemte lägga de för liten vigt på omständigheterna, ställningen, intressena, som föranleda menniskorna att önska, se och beifra det ena eller det andra. Det händer att de upplyste se saker ganska bra, men hafva sitt intresse vid att låtsa icke se dem alls, då deremot de mindre upplysta, som hafva svårare att se samma saker, se dem temligen bra, då de anstränga sin synförmåga, emedan de bafva intresse vid att se dem. Ju allmännare det intresse är, som leder den enskilde, ju sannare är det; och deraf kommer i vår syndiga verld, att pluraliteten ofta visar sig mera patriotisk än minoriteten. Att resonnera mot lärdomens ofelbarhet och för det sunda förståndets användbarhet, lönar ej just mödan: erfarenheten talar i sådana saker bäst. Bönder hafva bevisligen ofta nog so ea4 oi AMA hlanana LL Ku höägsintare