Aftonbladet – 1 maj 1850, sida 3

kring honom, sigtade han med kallblodig säkerhet och sköt en soldat midt igenom bröstet. Bra min gossel, utropade Rolf, bebåll din bössa och begagna den alltid med samma nytta.n Den djerfva pojkens öga strålade af lust och glädje, liksom om Rolf varit en konung, som på slagtfältet belönat honom med den högsta orden. Vi uthärda icke en fjerde storm, anmärkte machinarbetaren. Våra leder äro glesnade, krutet bortskjutet. Vigjorde bättre i att draga oss tillbaka och fatta posto bakom nästa barrikad.n Jag viker icke härifrån, sade doktorn beslutsam. Jag vill dö här. Vill du gå? Jag blir qvar, om jag ock ensam skulle försvara barrikaden., Jag blir qvar hos dig, ända in i döden, svarade machbinarbetaren. Ända in i döden! upprepade doktorn och tryckte hans hand. Ända in i döden!s blef nu ett rop, som elektriskt fortplantade sig bland lederna. Afven den fjerde stormen blef segerrikt tillbakaslagen. Rolf sparade sina skott endast för officerare. Den skäggige gesällen gjorde under af tapperhet. Hvem som kom i hans grannskap blef fälld. Slutligen måste dock den lilla hopen duka under för öfvermakten. Anyo trängde militären fram och barrikaden föll i dess händer. Vid det sista anfallet blef doktorn träffad af ett sabelhugg. Rolf, som qvarblef vid hans sida, såg honom svigta. Machinarbetaren, som gaf barrikaden förlorad, understödde den fallande och släpade hono.x. innan soldaterna kommit öfver barrikadspillrorna, tiil ett närbeläget hus, hvars port stod öppen. Nästan dignande under bördan, bar han den vanmäktige uppför en rikt upplyst trappa. En flicka, som mötte honom, gaf till ett rop vid anblicken af mannen, hvars utseende var förvildadt och hans ansigte svärtadt af krutrök. I förskräckelsen glömde hon att stänga till dörren efter sig. Han följde i spåren och ankom till grefve Selz salong, der grefven sjelf jemte sin familj sömnlöst tillbragte den förfärliga natten. De församlade uppgåvo ett skri af fasa vid rachinarbetarens inträde. Rolfs hår fladdrade vildt; från hans panna nedströmmade blodet på den fina, virkade mattan. Hans grofva rock var söndersliten och fläckad af vännens blod, hvilken han utmattad lät nedsjunka på golfvet, framstammande: För Guds skull, rädda, hjelp! (Forts.)