Aftonbladet – 1 maj 1850, sida 1

UTRIKES. mö FÖRENTA STATERNA. Annu den 2 April var slaffrågan den förnämsta vid kongressen; men den begynte ändtligen förefa!la kongressledamöterne lika tråkig, Slsom den länge varit för hela landet; i synnerll het sedan hvar fortsatt diskussion ådagalade latt man redan har uttömt alla upptänkliga I skäl och motskäl. I följd häraf förutsågs nu -Jatt Kaliforniens upptagande i förbundet skulle -Iske utan vidare dröjsmål, och att slafstaterna finge lugna sig genom den af Webster föreslagna lagen: att hvar ur dem rymd slaf bör ovilkorligen gripas och skickas dit igen Slafstaternas af deras representanter med så mycken Iståt förkunnade utträdande ur förbundet har Istrandat mot de hemmavarande invånarnes lugnare eftertanka. Vid de folkmöten, som öfverallt i dessa . stater blifvit genom representanternas försorg utskrifna, för att besluta -1om afsöndringen, hade i de flesta fallen inga rådplägande infunnit sig; och der så skett, hade beslut fattats om qvarstadnande i förI bundet. Slafstaterna hade för öfrigt mistat sin väldigaste kämpe, genom senatorn John Caldwell Calhouns död, i Washington, den 31 Mars. Calhoun var född i Abbeville i Södra Caroflina, den 18 Mars 1782, och hade tidigt ägnat sig åt statsmannavärf, samt efter hand blifvit utsedd till kongressledamot, krigsminister, vicepresident och senator. Efter hans frånfälle firades hans åminnelse af senatens och kongressens förnämsta talare, utan afseende på olika partiåsigter. Sådane män, som Clay och Webster skildrade honom såsom en bland de utmärktaste statsmän Nordamerika någonsin ägt. Näst slaffrågan och Calhouns frånfälle hade allmänna uppmärksarcheten varit sysselsatt med ransakningen öfver proessorns vid universitetet i Boston, d:r Parkmans död, och ankagelsen mot en af hans kolleger, professorn d:r Webster; för hans mördande. Det har förut varit nämndt, bland tidningsnyheterna från Förenta Staterna, att d:r Parkman hade försvunnit en dag, utan att återses, och att man i ett hvalf, hvartill dir Webster hade nyckeln, och som var beläget under Websters Jaboratorium i universitetshuset, hade kort efteråt funnit stycken af ett lik, till en del förbrända, så att liket var oigenkänneligt, men dem man misstänkte vara qvarlefvor efter den saknade d:r Parkman, emedan vittnen berättat att Parkman hade ingått i universitetshuset samma dag han försvann, utan att någon sett honom sedan komma ut derifrån. Det har äfven redan nämnts, att d:r Webster häktades såsom misstänkt för mordet, sedan vittnen intygat att Parkman, samma dag han försvann, haft en ordvexling med Webster angående en gammal fordran hos Webster, den Webster följande dagen berättat sig hafva betalt. Vid den nu anställda ransakningen, som varade 12 dagar, intygades på vittnesed af flera anatomer, att de i hvalfvet anträffade lemmarne tillhört samma kropp, hvilken med anatomisk skicklighet blifvit sönderstyckad. En tandläkare, för hvilken man vid domstolen lät uppvisa några i det förbrända hufvudet anträffade postlinständer, igenkände dem för att vara sin tillverkning, och aflemnade gipsformarne, medelst hvilka de blifvit beredda och hvari de funnos. passa fullkomligt. Derjemte vittnade han, att han förfärdigat dessa tänder åt d:r Parkman, och, till och med samma dag denne försvann, på hans begäran gjort några förändringar vid dem. Bland Parkmans qvarlåtenskap hade Websters skuldsedel för den efter dennes uppgift betalda skulden funnits qvar oinlöst, och några bankirer, som kände Websters affärer och på domstolens anmodan granskat hans affärsböcker, vittnad? att han den uppgifna dagen icke kunde hafva betalt Pt SE Ph UA