Aftonbladet – 30 april 1850, sida 3

BLANDADE ÄVINEN: TUREISK MIDDAG. En turkisk middag består vanligen af två anrättningar, men hvarje dylik utgöres af en mängd olika beståndsdelar, såsom kött, höns, fisk m. m. Dessa rätter förtäras af gästerna med skedar af svart horn: handtagen på dem, som nyttjades vid vår middag, voro besatta med diamanter. Deserten, som frambars på väl arbetade silfvertallrikar, bestod af persikor, oranger, färska fikon, mandlar och en mängd utsökta konfiturer. Kaffe kringbars i koppar af dyrbart porslin, och Jaskfoder af arbetadt guld innehöllo likörer. De som ställdes framför prinsessan voro besatta med diamanter och vackra perlor. Duktyget var af en väf liknande kambrick, ytterst fint, och så silkeslent, att dess yta, reflekterad af lampornas strålande ljus, såg ut som en silfverväfnad. Det fanns dock en turkisk plägsed, som var beräknad att väcka ett obehagligt intryck, trots all den artiga grannlagenhet hvarmed vi bemöttes. Hvarje kärl, ur hvilket vi kristna, eller, såsom vi kallas, otrogna drucko, fördömes såsom orent, och sättes undan, för att aldrig med begagnas af Mohamedaner. Man bad oss i följd häraf taga med oss de tallrikar, skålar m. m. vi nyttjet om middagen. Vi kunde icke stötas af denna lilla skymf, dold såsom den var under en behaglig slöja af ädelmod. Vi mottogo föräringarne, som oberoende af deras inre värde, voro konstrikt arbetade, och vi Jofvade att förvara dem såsom minnen af vårt angenäma besök. (A. P.) — RUINER I NORDAMERIKA. Morning Chronicles korrespondent i Philadelphia berättar, att man i närheten af San Diego och på en dagsresas afstånd från Stilla Hafvet, vid innersta ändan af Kaliforniska viken, funnit ett stort antal gamla ruiner. Delar af tempel och boningshus, höga stenpyramider (af hvilka 7 stå tillsamman inom en engelsk qvadratmils rymd), massiva ringmurar af granit omring åldriga träd, pelare och med hieroglyfer betäckta stenblock. I vissa hänseenden likna dessa ruiner de icke längesedan vid Palenqua o. s. v. vid Mexikanska vikens kuster upptäckta; i andra de fornegyptiska, och i ännu andra de feniciska, och likväl äro de i många afseenden olika alla dessa. De i trakten boende indianerna känna en tradition om en stor civiliserad nation, hvilken blifvit helt och hållet utrotad af deras vilda förfåder. Nejden kallas af dem Hemlighetens dal. — EN Kriåra rå Cerion. Ceylons kråkor äro mycket större än de europeiska och ojemförligt mycket djerfvare. Det är för dem ingenting att flyga in i en med gäster fylld matsal och stjäla från faten på bordet. Ett långt större dristighetsprof hade likväl en engelsk tjensteman på Ceylon, Henry Charles Sirr, tillfälle att se alla dagar på sin gård. En gammal kråka, mångårig bekant för alla i huset, brukade plundra gårdens hund på hans bästa biter så ofta hon behagade, utan att hunden någonsin blef klok nog att icke låta den listiga fågeln drifva gäck med sig på nytt. Så snart hon såg hunden sysselsatt med att förtära någonting som hon tyckte om, flög hon till honom och låtsade vilja nappa det ur gapet eller klorna på honom, hvarvid han naturligtvis för hvarje nytt försök blef mer och mer ursinnig. Till slut lyckades hon alltid reta honom att glömma läckerheten, för att skällande rusa upp efter henne, medan bon flög allt längre och längre undan. Åndtligen, när hon fann afståndet lagom, sköt hon ljungeldssnabbt tillbaka öfver kundeps hufvud, och grep rofvet; och innan hunden knappast hunnit vända sig om igen, åt samma håll, satt hon helt makligt och spisade sin fångst, i trädet ofvanför hans koja. Rättelse: I Aftonbladet för i måndags, sid. 2, sp. ö, rad. 404 står: 1826; läs: 1396. ve— —r——rI—Å—i——————————A AA tan. d