Re EE ET RE ng ga AE a NR Karna vg tt RSKR ker allvarsamt på något krig för ögonblicket, leller ens i år, så tviflar, å andra sidan, ej helller någon om att det stora troskrig måste förr eller sednare utbryta, hvilket, efter Napoleons spådom från Helena, kommer att förvandla hela Europa till antingen republiksuskt eller ji kossackiskt. Prinsen af Preussen båller nu hofläger i IKoblentz vid Rhen. Han är ingen stor general, men han är omtyckt af soldaterna och äger officerarnes tillgifvenhet. De sednare skåda i honom hela armeens omedelbare befälhafvare, och för öfrigt hvar tum en riddarex. PrinIsen äger i Koblenz den lyckan att vara borta lifrån Berlins luft jemte politiken i CharlottenJburg och Potsdam. Enligt sina åsigter gillar I han icke denna politik; han bär farhåga för afundsjukan hos de kufvade och för påtvungna inblandningar, och kan välicke heller ha glömt alldeles att det var han, som i Mars år 1848 gjordes till syndabock och som sådan skickaIdes ut till England. De härvarande konserTI vativa Preussareföreningarne och ,TrohetsIförbundet ägna honom sin särskilda hyllning, och deras mäktiga parti, som omfattar hären, adeln och de stora jordägarne, håller alltjemnt Ii med sin önskan att en abdikation måtte inträffa, som ju förr dess heldre förflyttar prinIsen på thronen. En dylik händelse är icke alldeles omöjlig. Grundlagsrevisionen i Erfurt torde vwvära I fulländad inom tre veckor. Sedan kommer att visa sig hvad preussiska politiken önskar vidare: hvilka anspråk den har, bvilka ytterligare förändringar den vill tillfoga grundlagen, samt om, öfverhufvud, någonting blir af alltsammans. Det är ingen hemlighet att de begge hessiska furstendömena vackla, och att till och med Nassau tänker på att draga sig tillbaka. Småfurstarne inse mer och mer att de äro på väg att göras till Preussens vasaller; och folken förstå att Preussens tyska enhety blott tjenar till förstärkning af Preussens makt, till rundande af Preussens gränsor och ti!l grundläggande af preussiska domäner. Att likvål småfurstarne i alla händelser äro till spillo gifna, och att de, om de just icke alia blifva Preussens vasaller, ändå komma att blifva det åt någon annan tysk stormakt, sedan en furstekongress mediatiserat dem — det är en allmän öfvertygelse, likasom det länge varit min, efter hvad jag åtskilliga gånger haft anledning att nämna i mina äldre bref. Krigsoch freds-farcen i Schleswig-Holstein fortspelas alltjemnt på gammalt vis. I Potsdam har man försakat hoppet a: kunna uträtta någonting härvid, och önskar blott att kunna draga sig anständigt ifrån det tacklösa bestyret, genom en separatfred. Men hvad skall sedan ske, då Interimsstyrelsen eller Förbundskommissionen i Frankfurt håller på att upplösa sig, och Preussen fordrar erkännandet af Unionen mellan Danmark och Hertigdömena, hvilket man i Wien icke vill gifva? Hvad som är diplomatiskt taskspeleri och hvad som innebär någon verklig mening i alla deäsa motsägelser, kan man gissa blott, men icke ådagalägga; det kan också vara onödigt för ögonblicket, emedan Interimsstyrelsen icke räcker längre än till den 13 Maj, hvarförins nan Grundlagen skall vara ordnad i Erfurt: Sedan miste ett nytt beslut fattas — äfven i detta fall — hvarigenom slöjan sjunker, likas som den miste göra det för mycket annat ännu undandoldt. Under tiden har man öfverlåtit åt Hertigdömena sjelfva att tillse huru långt de kunria komma med Köpenhamn. Men när Danskarine icke en gång gifvit vika för Preussens så öfverlägset väpnade anspråk, så lära de långt mindre göra det för ståthållarskapets i Kiel. Nyheten att general Willisen mottagit öfverbefälet derstädes, var här fullkomligt oväntad. Hr von Harboe, chefen för hertigdömenas utrikes departement, hade i Berlin länge och förgäfves underhandlat om de vilkor, hvarpå ståthållarskapet ville mottaga freden; han återvände till Kiel med den åsigten att ett nytt krig vore att föredraga framför de vilkor, som Preussen föreslagit. Då likväl general Bonin vägrade att utan befallning från Berlin anföra hären vid ett krigsutbrott, så underhandlade man med hr von Willisen. Denne är en här i onåd fallen general; man kan icke förlåta honom den roll han spelade i Posen, 1848, ier han var en ärlig vän af Polackarne, och lät mycket vara godt, som efteråt fördömdes och nedgjordes med kartäscher. Hr von Willisen afdankades och drog sina färde, belastad med hofpartiets hat. Han har emedlertid ett rykte som strategisk militär, och på hans kraft tviflar ingen. Han har tjenstgjort i Algier, och under Radetzky i Lombardo-Venetianska riket. I början väckte hans antagande af det Kielska öfverbefälet den häftigaste uppbrusring i Charlottenburg, och vår Statstidning förunnade genast ett honom förestående åtal nen man har besinnat sig sedan; utom det tt Willisen har rättfärdigat sig. Man besriper nu, att om icke han hade mottagit anoudet, så skulle ståtbållarskapet nog funnit ;eneraler i Bäjern eller Hannover, och detta lade otvifvelaktigt varit ännu mera fatalt för Preussen. För öfrigt äro samtlige preussiska fficerarne återkallade jemte Bonin, för att visa tyssland och Danmark att man ingen del har Willisens anställning; men en mängd preusiska officerare qvarstadna dock i hertigdönena, der de ingått i tjenst för beständigt. ;medlertid tror man ej heller på något krig denna trakt, huru länge dermed än må hoAs. Med den gamle Catos ppraeterea censeo arthaginem esse delendam, återkommer jag litjemnt till den tankan att Schleswig måste elas efter nationaliteterna, så framt någon araktig fred skall vara att påräkna; oebsama tanka råder icke blott i hertigdömena, utan hela Tyskland. Danskarne, påstår man, hopas på Ryssland, utan besinning att tsaren alrig utdelar sina ynnestbevis för intet. De