tes förr vara en nyfiken betraktare, än en af de häktade. Hans anletsdrsg uttryckte hvarken bestörtning eller fruktan. Hsns bruna milda öga sväfvade öfver hela salen, liksom ville han der helsa hela verlden. Ett rörande drag af sjefförgätenbet hörde till denne mans karakteristik. Han tänkte endast på de andres lidande, på dem som blifvit utstötta af ett samhälle, hvilket i sitt eget sköte alstrar brottet och, sjelf brottsligt, skonslöst bestraffar den brottslige. Sitt eget öde tycktes han icke bry sig om, och dock var ban anklagad för sam ma brott om Rolf. Han var den sociala rörelsens ledare och anförare. De arbetande klassernas nöd hade redan länge fängslat hans uppmärksamhet. Han hade uppoffrat en del af sin förmgenhet, besökt Enogland och Frankrike, för att med egna ögon lära känna dervarande befolkniog, ban hade gjort bekantskap med den nya skolans hufvudmän, för att theoretiskt och praktiskt utbilda sig för sin mission. Återkommen till Berlin hade det lyckats honom vinna ett betydande inflytande på arbetarne, hvilka älskade honom med enthusiasm. Såsom eldig talare verkade han mäktigt genom sitt ord och hans tal i gesällföreningen vid Johannisstrasse helsades alltid af åhörarne wed en bifallsstorm. Af regeringen förföljdes han för sina tänkesätt; han blef förbigången och tillbakasatt, då han sökte en lärostol i filosofien. Denna omständighet bidrog icke litet att koncentrera hela hans verksamhet på en punkt. Derföre voro hans-åsigter ofta ensidiga. Han kände icke de öfriga klasserna och dömde dem utan pröfning. Hans afgud var folket. Adeln och bourgeoisien hatade ban med blind passion. Endast folket, det vill säga samhällets lägsta schakter trodde ban om alla dygder. Af folket ensamt och allena väntade han en fullkomnande förnyelse af denna enligt hans åsigt förderfvade och urartade verld. Han undvek all beröring med de högre klasserna och lefde ensam bland sina böcker och studier. Om han lemnade sin boning, så skedde det endast för stt begifva sig till arbetareförsamlingar, för hvilka han sökte förkunna och utveckla det rena evangeliet med en inspirerad profets svärmiska ifver. Endast någon gång visade han sig i sällskap med den der underbata frun, som vi lärt känna ijustitieministerns salong. Han följde henne på ensamma vandringar genom das Vogtland och besökte med henne sådana hus, hvarest nöden och eländet sagit upp sin boning. Endast vid åsynen af sådant förlorade han sin vanliga tystlåtenhet och hans poetiska själ svärmede ut i hymner, värdiga en Lamennais. (Forts. följer.)