Aftonbladet – 27 april 1850, sida 2

SERENA pDet är kongsbier,, skämtade en grauvne, efter som det är så tjockt.s Nej, du misstar dig, det är grumligt som ministerenn, utropade en annan. En skrattsalva följde på arbetarens Witzo. vAkta dig du för polisens, anmärkte en Berlinare. Den blir för hvar dag argare.n ,Gensdarmerna skjuta upp som svampar ur markenp, utropade en tredje. De äro giftiga, skallade det från en annan sida. Ja, vi gesäller ha mycket ondt af polisen,, sade en bagaregesäll från Nördlingen, en ärlig Schwabare. Det är ett förskräckligt bråk med våra p3ss, som aldrig tar slut. Der sitta skrifvarne och låta gesällerna stå och vänta, till dess det vexer mossa på dem, och till på köpet skrupensa de upp en, liksom man vore en hund, som tigger om ett ben. Jag skulle önska att en sjudundrande åska Isloge ned midt i skallen på de krymplingarne. Och om man sen ger ett enda knätt eller kny ifrån sig, så blir man, till alit annat, förvist.n yDetsamma har ju händt med våra gubbar Itzstein och Hecker,, utropade en Badensare. Den preussiska polisen kan icke tåla någon frisinnad man. Den gamle Itzstein är en riktig karlakarl och Hecker kan tala, så att vägIgarne remna. pLefve Itzstein och Hecker! ropade Berlinaren jublande och svängde sin hopklämda hatt. Ett dundrande Hocbls Iskallade i salen. Så ärade folket på den tiden sina försvarare, obekymradt om polisens spioneri. Rolf instämde också i burraropen, ehuru hans, själ ännu uteslutande var upptagen af tanken på Marie. Any Iförsjönk han i sina drömmar, ur hvilka han dock plöts ligen och på ett obehagligt sätt väcktes genom en då fö! tiden icke ovanlig händelse. Det högljudda pratet och glada sorlet vid borden upp börde med ens. En dödstystnad inträdde i dess ställe Här och der lutade sig några hufvuden tillsammans oc Ihviskade tyst ett namn, hvilket flög såsom en löpeld ge Inom sällskapet. Genom den skyggt åt sidan vikande ho pen framskred en i grå kappa insvept man med en polis I mössa på hufvudet rakt mot det bord, vid hvilket ma Iehinarbetaren tagit sin plats. Den som endast ytligt be I traktade den nykomne gästens runda, yppiga och rosen röda ansigte, hvilket vittnade om en viss bonhommie oci hade uttryck af lefnadst!ust och glädtighet, skulle hafv lansett mannen för en treflig arrendator från landet, fö