Aftonbladet – 27 april 1850, sida 2

skräckelse, det förlamande intryck, som han åstadkommit. Hans genomträngande, skarpa öga flög mönstrande öfver mängden, liksom den i höjden sväfvande roffågeln spis efter sitt rof. Allt mer och mer närmade han sig till det bord, der machinarbetaren satt. Alla de närvarandes blickar följde med spänd uppmärksambet varje steg, hvarje rörelse af den fruktade mannen. Andtiigen blef han stående tätt framför Rolf, som han mönstrade. AÅrbetaren, under hvilkens blåa blus ett modigt hjerta kleppade, visade intet tecken till fruktan eller öfverraskning. Hans ansigte förblef lugnt, utan tecken till någon sinnesrörelse. Hvad heter ni?, frågade mannen efter en kort paus. Jag heter Rolf.n Ni är machinarbetare vid en fabrik ? Jag har i tvenne år arbetat vid Borsigs verkstad. Godt. Ni skall följa med mig, och det genast., I hela sslen uppstod knot. Från de närmaste borden rusade kamraterna upp och omringade Ro!f. Här och der uttalades häftiga hotelser mot polisens godtycke. Den skäggige gesällen knöt sin näfve. Badensaren och Wärtembergaren hade fattat Rolfi banden för att qvarhålla bonom. Äfven en hop gäster från de aflägsnare borden ilade fram. Det syntes tydligen att machinarbetaren hade många vänner i salen; det såg ut som han icke skulla kunna arresteras utan fara och öp,et motstånd. Mot det upprörda tillstånd, som de öfriga visade, bildade Rolfs och olismannens lugn den största kontrast. Begge sågo lugnt och oförskräckt det stigande tumultet. Machinarbetaren stod upprätt, oböjd, en bild a manlig kraft, en ek i stormen, för hvilken endast de vekare träden böja sig. Polismannen deremot blickade med korslagda armar rundt omkring sig, kall under den hotande faran, i känslan af sin säkerhet. Gång efter annan tog han åt bröstet, liksom om han der hade något hemligt vapen förborgadt. Stäpp arrestanten!, ropade han högt. Hela huset är omringadt af gensdarmer. En vink af mig, och de komma in. Ett doft knotsnde sorl var det enda svar, som församlingen gaf. Ringen omkring Rolf slöt sig alll tätare och trängre. Ett ögonblick syntes polismannen öfverlägga hvad han skulle taga för mått och steg. ,Här inspärrar man ingen utan rim och reson! utropade Berlinaren. Rättvisan skall ha sin gångl. I WVill ni ta honom, så får ni hämtan, sade Badensaren hånande.