Aftonbladet – 27 april 1850, sida 1

Al trakt Detalas härstädes. sum nan easter Korrespondens-artikel. Berlin den 18 April 1850. Medan Berlin nu är så tyst och händelsetomt, som det var före Mars 1848, vända sig allas blickar till Erfurt, der striden har öppnats emellan det konstitutionella partiet och preussiska regeringspartiet. Ni känner naturligtvis redan att Folkhuset har med en majortet af 36 röster (125 emot 89) genomdrifvit det ovilkorliga antagandet af Grundiagen i massa: utan tvifvel ett vigtigt och här alldeles oväntadt beslut. Hr von Radowitz, jemte samtliga de i Folkhuset sittande ministrarne, med hr von Manteuffel i spetsen, röstade mot detsamma, och man sparade icke heller hotelser, för att bryta majoriteten, hvilken likväl ej lät förvirra sig. Man hyser ej mer i Tyskland något förtroende för Preussens afsigter, sedan det lysande tal, hvarmed hr voa Radowitz öppnade Erfurter-parlamentet, fått en så bitter eftersmak, derigenom att de på förmiddagen uttalade orden sedan på eftermiddagen vederlades vid de då skedda valen, när samme man, utan minsta tecken till rodnad, fordrade ait Tyska Förbundet måtte afstå rättigheten att föra krig och sluta fred, och att 1815 års iraktater i allmänhet måtte bestå. Det konstitutionella partiet i Erfurt tycks ändtligen ha kommit till den öfvertygelsen, att det antingen måste hålia fast vid de en gång antagna konstitutionsprinciperna och få dem erkända, eller ock sjelf gå under. Vid grundrättigheternas försvar står detta parti numera nära nog på det demokratiska partiets ståndpunkt, d. v. s. det har att emot skenkonstitutionalismen utföra samma strid, som det demokratiska partiet förlorat. Utgången skall visa om det blir lyckligare; vill man vara konseqvent, så har det visst icke bättre utsigter; ty regeringen i Preussen vill lika litet veta af de konstitutionellas inverkan, som det ville veta af demokratiens; och likasom denna störtades med bajonetternas tillbje!p, så framstå furstarne, jemte deras kabinetter och diplomater mo det demokratiska inflytandet. Förhållandet i Erfurt är nu, att det konstitutionella partiet der påyrkar en verklig och grundlaglig folkrepresentation, med de vilkor, som bestämmas i grundlagsförslaget af den 26 Maj. Det har således antagit den trefaldiga vallagen, äfven som den additionella akten; det har medgifvit inskränkningar i grundrättigheterna; det har afstått den ovilkorliga föreningsrättigheten samt antagit civiläktenskapet och fideikomisserna; det har i alimänhet tillstökat Tysklands Förbundsförfattning efter mönstret af Preussens nuvarande Grundlag, och sökt aflägsna allt, som kunde luta åt demokratiens sida. Dessa och andra förändringar skola införas vid grundlagsrevisionen; men dessförinnan, och att börja med, fordsa de konstitutionella ovilkorligt antagande af grundlagsutkastet, sådant som regeringarne framlagt det. De åsyfta härmed att regerihgarne måtte betraktas såsom bundna vid detta utkast, och att hvad söm deri skall revideras eller icke må bero på parlamentet. Genom antagandet i massa, och derefter följande revision, fasthållas äfven Sachsen och Hannover vid sind löften, och kunna icke draga sig tillbaka utan uppenbar förbundskränkning. Afstås åter antagandet i massa, och revisionens företagande gillas på förhand, så upphäfs hela rittsförhållandet; regeringarne kunna då draga sig tillbaka klanderfritt, och med sina nya förslag möta parlamentet på det så kallade åsämjandets (Vereinbarung) grund; men hvad detta åsämjande har att betyda känner man tillräckligt redan. Preussiska kabinettet, och genom detta det Tyska Förvaltningsrådet i Frankfurt, åsyftar förändringar i sjelfva väsendet af den Tyska Grundlagen, och att dervid hafva fria händer. Derföre är det, som det motsätter sig antagandet i massa, som skulle kunna anses bindande sedermera för dem, och fordra i stället att man måtte börja omedelbart med revisionen, och det i konservatif riktning, alldeles efter leras diplomaters förklaring, för att sålunda bilda ett uppslag, som skuile kunna framdeles åcka de nu motspänstiga staterna — Hannover, Sachsen, Wärtemberg och det wigtiga Bäjern — n i det nya förbundet, och låta hoppas en. vänlig öfverenskommelse derom äfven i afsende på Österrike. Preussen vill visst icke stå alla sina förra anspråk; men likväl så nycket det kan: det vill — säger hr von Raiowilz — i räkningen medtaga 1849 års rejultater, d. v. s. reaktionens seger, och från lenna utgångspunkt ändra Grundlagen af den 6 Maj. Detinre lilla söndringsförbundet skulle lifva den nya förbundsstatens konservativa ärna, oc till en början inskränka sig till öga mer än militärkonventioner och gemenamt stydd emot det demokratiska partiet. Tryckfrihet, Föreningsrätt, o. s. Vv. skola ordnas enom för hela Tyskland gemensamma inkränkningslagar; jemlikhet i mått, mål, vigt ch mynt, skola införas till, gemensam mateiel! fördel; men det yttre — Tyska Förbunet af 1815 —reformeradt af den dynastiska iplomatien, skall åter och allt framgent vara ysklands förmyndare inrikes och dess målsnan utrikes: det — endast det — skall sköta ysklands politik, bestämma öfver fred och rig: hvarvid i allmänhet ingenting får ske, om skulle kunna förändra den genom 1815