Aftonbladet – 25 april 1850, sida 3

RAUNUT RN UUTFAD TUPLaTUMUUD UtTIP DAT RT MIGdHatTHRULY, mende. af-chohom begagnade knölarnies: voro; enligt br Payen, -skämda, och försöket.kan derföre ej betraktas såsom: afslutadt. Neumann fann, -att. rotknölarne,. sedan de kokat tvenne timmar i sjudande vatten, voro lika hårda, som när de. nedlades. Han och flere andra kände efter deras förtärande ända till påföljande morgon ett ihållande ondt i halsen. De Philippar stekte dem i aska och kokade dem i ånga, och ändå förblefvo de fasta: och vattenbållande. Fastän de lemnade en elak eftersmak, kände han sig ej illamående af dem. De. större knölarne voro bättre än de små. Kor, får och svin åto. bladen, stänglarne, stjelkarne och knölarne med begär-1 lighet. — Fastän: Ullucus ännu ej vant sig vid Frankrikes klimat och dess jordmån, då den blott under ett år blifvit odlad, och man derföre ej kan anse saken för afslutad — tror ändå hr Philippar, att den såsommnäring för menniskor hvarken i mängd eller godhet, om den äfven genom fortsatt odling fullkomnades, skulle kunna ersätta potatis, dock kan den, enligt hans tanke, vara till mycket gågn; neml. för svin. Rotknölarne böra förvaras i källare eller i gropar, lagda i högar, och. blandade; med sand. . Man kam sätta dem i April, ju förr dess bättre, 4 å 5 centimeter djupt; i Juni och September bör man kupå dem. Rotknölarne utveckla sig långsammare än hos potatisplantan. De Philippar tror sig kunna påskynda knölarpes vext genom .att afskära stjelkarne(?); sedan dessa blifvit afskurna. betäckas stubbarne med löf. Lätt och välbrukad jordmån torde passa bäst, men kalkjord anses för otjenlig.! Ullucus skall-dock alltid lida af frost, och genom dess stora vattenbalt vara utsatt för röta under våta år och under förvaringstiden. Boussingaultia. Casseloides härstammar från Mexiko och Chili. Den sätter rotknölar och har få trådiga rötter. De talrika. och greniga stjelkarne uppnå en längd af 1—10 meter; vexten har en rödlett fårg och böjlig stam. Bladen äro skiftevisa, skaftade, hbjertlika, afrundade, helbräddade; vågformiga och af en mörkgrön färg. Blommorna sitta i tvenne rader på ett sammansatt ax, blomstjelken är lång och cylindrisk. Blommörra äro tvåkönade, blomkronan regelbunden, mångbladig, med 5 äggrunda, konvexa, hvita blad. Stårdarne äro 8 tilll. antalet och dubbelt så långa som kronbladen; knap-! perne hafva en gul färg. Frögömmet är rundt; den korta pistillen har 3 märken; blommorna äro talrika, hvita och välluktande. Enligt Rousselon blef Boussingaultia år 4849 in-! förd och odlad i Frankrike. Den sätter många ovala rotknölar, hvilka på ytan äro fullsatta med ögon, hvarigenom knölarne få ett taggigt utseende; deras färg är på ytan svartgrå. De greniga och långa stjelkarne (de kupna uppnå en längd af 33 fot) måste. stödjas, eljest falla de till marken och sätta rötter från stjelken. Till och med i god jordmån blommar den ej i Frankrike och sätter således ej heller der någon frukt. Professor Soubeirars analys, fastän ofullkomlig, emedan qvantiteten, hvarmed han opererade, ej var tillräcklig, visar dock att Boussingaultia aldrig kan! komma att utgöra ett födoämne för menniskor. . Den innehåller: Vatten, 24 procent; något harts; litet stärkelse; Fröhvita, sannolikt förenad med vextslem; Vextslem i stor mängd. Bladen kunna väl -begagnas såsom spenat, men del. hafva en dålig smak. Rotknölarne hafva väl en renare smak, men kunna ej förtäras, om de äfven kokades, emedan -halten . på vextslem är så betydlig. Kor, får och svin äta både stjelkar och rotknölar med begärlighet, ja till och med de torkade stjelkarne och bladen. Då denna vext icke fordrar någon särdeles god jordmån, och då den vexer mycket hastigt, så kunde den flera gånger på året skördas grön och lemna ett godt foder åt boskapen. Föröfrigt utmattar den ej åkern och skulle derföre passa förträffligt såsom trädesfrukt. Den långa, snabbvexande, på grenar rika sfjelken skulle passa till: prydnad för löfsalar; den kokade roten kunde, enligt dr Merat, begagnas såsom medikament, i stället för Ibis--eHer Althea-roten. Det ymniga vextslemmet kunde möjligen användas: Vid -papperstillverkningen eller till appretering af tyger. Boussingaultia fordrar icke mycken skötsel. Den förökar sig genom knölar; dessa sättas tidigt eller sent på våren, som klimatet är till. Plantorna vexa utomordentligt bastigt. Knölarne hålla sig länge; de måste upptagas förr än frost inträffar,. och kunna då förvaras i tvenne år, utan att. förlora. sin gro: ningsförmåga. Så långt kr de Philippar. Preussiska Landes Oecon. Collegium anförer om Psoralea esculenta, Apios tuberosa och Oxalis crenala i korthet följande: Psoralea fick sitt namn redan af Linn, och träf:as under 40 breddgraden. Den har en köttig rot, och skall nyttjas af vildarne till födoämne. Svårligen kan man dock antaga, ait denna vext förtjerar att fästas afseende på såsom :-näringsmedel för menniskor, ty annars hade väl amerikanarne vändt sin uppmärksamhet på densamma; och redan längesedan kultiverat den. Apiostuberosa fordrar en styf jordmån, sätter få och små rotknölar och dessa hafva en dålig smak. Ekonomikollegiet-satteven qvantitet knölar af denna vext, men de gingo ej en gång till. Hvad slutligen Ozxalis erenata vidkommer, såll förtjenar den, till följd äf dess ringa stärkelsehalt,! ej att anföras såsom tjenligt surrogat för potatis, hvartill den befunnits fullkomligen oduglig. — Nerikes Allehanda för den 20 April omtalar, såsom en följd af nu gällande fattigvårdsstadga, den på en gång kuriösa och bedröfliga händelsen, att ett par prester ien sccken, tre mil utanför Örebro, vägrat döpa ett inom församlingen fram-. födt barn, sem till. moder hade en qvinna, egentligen hemma i Örebro stad, men för tillfället vistande ute på landet hos sina föräldrar. Orsaken skall bafya varit fruktan, atv möjligen få socknens fattigvård framdeles belastad med underhållet af detta. på sätt och vis under en resetur framfödda barn; efter man nyligen sett bevis på att ett annat barn, som i nejden af Piteå förlorat sina föräldrar och befanns alldeles värnlöst, ej der intogs. till. försörjning, utan ansågs böra skickas den ansenliga vägen från Norrland till Örebro, som måste blifva försörjningsplatsen, emedan af en hos den värnlöse funnen dopattest denna stad varit döpelseorten för-barnet, hvilket derstädes kommit till lifvet under föräldrarnas färd genom Nerike. — Lyckligtvis bekom.: den först omtalade stackars nyfödde slutligen ändock dop, sedan faddrarne, ett par fattiga qvinnor, burit barnet under ruskig väderlek och köld tre mils väg till Örebro stad, der modren lärer. vara -skattskrifven. Kyrkolagen ger full anledning att dop skall försiggå i sjelfva den församling der ett barn kommit till verlden; presterne i Örebro kunde således väl hafva skäl att vägra förrättningen, och om de gjort det, så hade kanske till slut detta barn blifvit odöpt: Om nu, längre fram i tiden, denna person önskat blifva döpt vid. mogna är — månne det då skulle hända densamma att liksom Nilsson landsförvisas? l, — PEKInGs MonitöR. Första numret af denna, APPORT SE ETEN a RANE ———— RR