en viss likhet: med ormens, samt utropade: Fördömda ljusvän!. förbanvade kommunist! Vi tröffa hvarandra.n — Derefter slog han hastigt igen dörren, störtade brummande utför den mörka trappan till sina rum, och låste väl igen sin dörr. s Marie höll tillbaka Rolf, som viile springa efter, men omsider lät lugna sig. Under hela uppträdet hade den sjuka endast iakttagit en passiv roll. Pietisten, som plågade henne, unnade hon af hbjertat en tilirättavisning, derföre hindrade hon icke mschinarbetaren; men å andra sidan fruktade hon pietisten för den lilla summa, som hon var honom skyldig. Sedan den första vreden lagt sig, framträdde Rolf till den sjukas läger och gaf henne den frukt; som han till hennes förfriskning uppköpt af sin ringa sparpenning. Den sjuka grep begärligt derefter och förde de svällande drufvorna till sina torra läppar. Hade Marie icke varnat henne, så skulle hon på.en gång hafva uppätit hela förrådet. Sjuka likna i sådant fall barn och tänka icke på framtiden. De sakna merändels sjelfbeherskningsförmåga och kraft att inskränka sina begär. Afven själen är sjuk, då kroppen lider. Menniskans egoism tilltager med hennes lidande. Knotande lät ändtligen den sjuka modren Marie gömma den återstående frukten till morgondagen; derefter vände den sjuka sig till väggen och somnade, sedan howen stund fortfarit att beklaga sig öfver dottern, som icke unnade henne någon glädje. I rummet hördes icke något ljud utom hennes lätta, ofts albrutna andedrägt och det gamla väggurets knäppande. Marie hade åter framtagit sin ritning och Rolf flyttat sin stol närmare. Han satt tyst och beundrande och såg på det besvärliga arbetet. Det var hans lyckligaste tid... Då-shan om aftonen slutat sitt arbete, gjort det sista hammarslaget, aflagt förskinnet och renptvättat sina svarta, sotiga händer, då ilade han med fördubblade steg den långa vägen endast för att få se Marie. Han talade litet och sällan; hans bjerta var för fullt. De obildade arbetskarlen hade intet öfverflöd på granna fraser. Han kände för djupt, för att gifva ord åt sina känslor. Hvartill behöfde han ock språket? Hans bruna