qvist i Upsala, som åtagit sig det förtroendes fulla uppdraget att genomföra och systematisera de å Örebro reformmöte såsom grundsatser för en blifvande representationsreform antagna hufvudpunkter, och söker, såsom det tyckes, genom en rätt gripande samvetsfråga väcka bemälte professor till besinning och förmå honom att, medan tid är, frälsa sig från ondo. Det vore intressant, säger aforismernas författare, patt veta, om och huruvida hr professor Wingqvist, som åtagit sig att uppsätta en ny representationsform för Sverige, verkeligen erkänner eller förnekar hvad 8:de och 9:de af dessa aforismer innehålla, samt huru och på hvad sätt han tänker så ordna sin representation, att inga rättskränkningar och våldsamheter genom den kunna bli lagligen möjligan. Så väl af detta som af notens öfriga innehåll, samt för öfrigt af flera andra aforismer och punkter, ser och erfar man, att förf. anser en representationsförändring, som börjar med ståndens upplösning, för både moraliskt och juridiskt omöjlig. Den fråga, han ställer till hr Wingqvist, torde i sjelfva verket, fast på ett förblommeradt sätt, vara ställd till regeringen, som i det hvilande förslaget till representationsförändring bekänt sig till grundsatsen om alliinna val utan afseende på stånd eller klasser. ti! denna hemliga afsigt med frågan kan man äga c!t slags rätt att sluta af det klena vittsord, han i en annan not tilldelar det hvilande representationsförslaget. Hvad hr prof. Wingqvist tänker om dessa aforismer, om han läst dem eller icke, är oss obekant; men vi; för vår del, kunne ej inse, att de båda påpekade aforismerna, med sitt högst allmänna innehåll, innebära något hinder för hr. Wingqvist att utarbeta det förslag till representationsform för Sverige, hvilket han åtagit sig att utarbeta. Vi föreställa oss, att någon hvar, som tänker på saken, vet att skilja mellan rättigheter och rättigheter, sawmt förstår, utan att känna det ringaste af vetenskapens terminologi, att somliga rättigheter äro ovilkorliga och oföryttreliga, ndra vilkorliga, som kunna afyttras eller borttagas. Men att ståndens rättigheter, på grund af någon deras förnufltighet, kunna vara ovilkorligt gifna eller beviljade, det återstår för hr B. att bevisa, om han också tror detta redan vara gjordt. Det är väl sannt, att de närvarande ståndens rättigheter äro lagligen beviljade, det vill säga att ett visst antal personer åf några serskilda klasser sammanträdt på kallelse af några andra som för tillfället hade makten i händerna, och att en sådan församling beslutat den regeringsform och representation som nu äger rum, samt att detta beslut sanktionerades af folkets tysta samtycke — ty härvid måste regeln: den som tiger han samtycker, anses gälla; men vi skulle förmoda, atti ifrågavarande och dylika fall det lagliga icke är lagligt längre än tills det i laglig ordning hunnit blifva ändradt, när den allmänna viljan får tillfälle att uttrycka. sig. Ingen lärer väl påstå att dessa rättigheter för de fyra stånden att representera folkviljan kunna vara orörliga och beviljade för evärdliga tider; ty utom det att lagstiftarne sjelfve förutsatt behof af grundlagens ändring och serskildt på samma gång med regeringsformens stiftande erinrade om ett sådant behof hvad representationssättet angick, så följer det af sig sjelf, att äfven med förutsättning och erkännandevaf n historisk kontinuitet och statsJifvetsöafbrutna utveckling, har hvarje generation al medborgare att närmast lagstifta för sig sjelf, och kan icke förnuftigtvis lagstifta för en kommande generation på annat sätt än vilkorligt, det vill säga med den förutsättningen och i den ärliga öfvertygelsen, att hvad den stiftar är så förnuftigt, så klokt och nyttigt, att den med skäl och billighet kan förvänta att den kommande generationen, som med förnuftets obestridliga rätt är den närmast berättigade granskaren af hvad den föregående generationen å förnuftets vägnar åtgjort för staten i sitt skifte, af förstånd, klokhet och tacksamhet. finner nödigt att vidblifva den redan gjorda lagstiftningen och icke äger skäl att frångå den. Med ett ord: den ena generationen kan endast vilkorligen lagstifta för den andra. Eller åtager sig prof. B. att bevisa motsatsen? Men-i fall han det icke kan eller gitter, -så måste det stå fast, att om regeringen och folket kunna lagligen bevilja sådana rättigheter, som de ifrågavarande, så måste de ock, genom en förändrad lagstiftning, kunna: lagligen taga dem åter, utan att derigenom begå stöld eter våld. Man kan icke tänka sig en större inkonseqvens, än den att påstå, det en viss fraktion af ett lands invånare, soml:ge valde af större eller mindre klasser, andre kommande sjelfmant, skulle anses befogade på en gång att gifva hela den dåvarande generationen en regeringsform, och tilllika att beröfva alla följande generationer samma slags rättighet att förordna för sig. Förf. tillåter sigäfven sådana aforismer som denna (aforism. 16): Tvärtom (nemligen i motsats till hvad som äger rum vid bevakandet af förnuftsenliga, intressen — ståndsintressena, välförståendes) ligger alltid en mer eller mindre medveten egennytta till grund för det nu vanliga skriket mot ståndsintressena i allmänhet;. För att nu ej fästa oss vid det något enfaldiga och platta uti, att göra ett slikt omdöme till en särskild aforism, fråga vi endast, om en sådan försäkran är rätt hygglig af en filosof eller honom värdig? Kan förnuftet, som i sin höghet och allmänlighet icke