Aftonbladet – 23 april 1850, sida 3

Beretning ogsaa skal vere opiegel 1 andre svenske Tidender, udenat jeg dog veed hvilke, beder jeg Dem paa mine Vegne at wille reste en Anmodning til disse Tidenders erede Redacteurer om ogsaa att give disse mice Bemerkainger Plads. rn — RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. TRYCKFRIHETSMÅLET MOT TIDNINGEN FOLKETS RÖST, anstäldt af grosshandlaren Jakob Filipson, för det han i nämnde tidning blifvit kallad en Ha känd jude, har i dag förevarit första gången inför Rådbusrättens fjerde afdelning, då vice notarien Dufva, densamme som nyligen förde åtalet mot Aftonbladet, uppträdde såsom kr Filipsons ombud. Detta åtel företex den formella märkviärdigheten i tryckfrihetsmål mot tidningar, af ett försök att få en annan än den ansvarige utgifvaren tilltalad, och besynnerligt nog afklipptes detta icke genast af domstolen. Hr Dufva hade nemligen låtit instämma hr Franz Sjöberg, som är den hände förläggaren till Folkets Röst, men ej brytt sig om den ansvarige utgifvaren. Förloppet vari öfrigt korteligen följande: . Sedan hr Filipssons fullmakt för innehafvaren samt Istämningen blifvit upplästa, förklarade hr Sjöberg, latt han icke vore ansvarig utgifvare af tidringen Folkets Röst, utan blott dess förläggare och den som i ekonomiskt hänseende vore inför prenumeranterna ansvarig att de finge sig tidningen tillställd. Notarien Dufva yttrade nu att det ålåge honom, sedan hr Sjöberg förnekat sig vara ansvarig utgilfvare, att bevisa det verkligen hr Sjöberg är detsamma. Han framdrog derföre en bundt exempiar af Folkets Röst och Morgonbladet, deruti på många olika ställen hr Sjöberg kallas utgifvare, samt företedde bevis på att hr Sjöberg och ingen annan med detta namn är mantal:skrifven i ett visst bus i ett visst qvarter vid en viss gata, hvilket allt utpekades på en at hr Dufva medhafd karta. Notarien Sjöberg svarade, att i de af vederpartens ombud utmärkta ställen i tidningarne verkligen menas svaranden, som också förklarar, att det varit med hans vetskap ochb vilja, men att ordet utgifvare i detta fall icke betydde annat i afs2ende på Folkets Röst än hvad dermed förstods, då hr Hjerta, Dalman och Walden kållades utgifvare af sina tidningar, och hr Dufva hade ju nyligen sjelf visat sig hafva en annan åsigt, då han stämt Atonbladets ensvarige utgifvare i stället för hr Hjerta. Käranden var likväl icke nöjd härmed, han er;kände väl det han sjelf har sig bekant, att en annan än hr Sjöberg har tillståndsbref på att utgifva Folkets Röst, men sökte försvara den åsigten att detta icke utesluter möjligheten att äfven hr Sjöberg kan såsom ansvarig utgifva en tidning med sådan rubrik och detta ville han nödvändigt förutsätta här, förmenande att eljest skulle den som utgifvit Folkets Böst gjort sig skyldig till förfalskning, då han utsett orätt författarenamn. Widare förklarade han sig vilja styrka sitt påstående, dels genom protokollsuidrag från Banderyd skeppslags tingsrätt och äe!s genom vittnesmål af polismästaren Bergman, boktryckarne Huldberg, Marcus och Wall, hvilka skulle kunna intyga, hr Bergman, att notarien Sjöberg talat med honom om en sak, som varit omtalad i Folkets Röst, och alla tre boktryckarne, som hvar efter annan tryckt tidningen, att hr Sjöberg varit den som betalt och bestyrt tidningen. Härvid ordade Dufva äfven något com ansvar ä dem som tryckt tidningen tan att hafva tillståndsbref, hvilket likväl referenten icke rätt fattade. Sedan hr Sjöberg förklarat sig redan förut hafva medgifvit hvad Dufra ville med viltnen styrka och yrkat blifva skiljd från målet afslog domstolen befäran om vittnens inkallande, men oaktadt hr Dufva medgiiviv att han hade sig bekant, att en annan person än hr Frans Sjöberg utvagit tillståndsbref för Folkets Röst, wmedgafs honom likväl att till i dag åtta dagar förebringa bevisning om att br Sjöberg vore ansvarig utgifvare. — Igår förevar drängen Andersson vid rådstafvurätteus 5ue afdelning, tilltalad för förfalskning och förskiagring af husbeadens uppburna medel. Andersson hade för någon tid sedan fått tjenst som drävg hos hyrkusken:Odin och genast inträdt itjensten, ehuru icke betyg blifvit förevigade, men med; löfte att ofördröjligen förete dam. Då husbonden derom sedermera en gång påmint, hade Andersson svarat att han hade dem inne på kontoret, hvarefter husbonden förglömt att vidare efterfråga den saken. Emedlertid hade Andersson en gång, då han varit ute i staden för att inkassera penning r för körningar, förstört största delen af medlen. Hr Odia h2d2 den gången förlåtit henom. Men likväl hade drängen återigen begått samma förbrytelse och med detsamma alfvfrit från tjensten. Dervid upplystes tillika att han af flere personer uppburit penniogar i Odins namn på folska räkningar. Då avmäldes saken för pelisbotjeningen, utan att denna likväl kunde uppspana Andersson. Emeoleriid ankom hit ekrifvelse att Andersson såsom passlös blifvit gripen i landsorten, hvarvid ban icnehaft såväl en annan persons orlofssedel, som ock sin egen, af baron Pakmstjerna utfärdade, hvilken bar tydliga spår till förfalskning. Andersson nekar att hafva verkställt förfalskning så väl af räkningar som af orlofsedeln och äfven att ban förskingrat mer än högst obetydligt ef husbondens medel. Hyrkusken Odin förevisade emellertid sins ker vid domstolen, hvarigenom han ville styrka, att Anderssons uppgift, det han skulle ordentligt hafva aflemnat de inkasserade penningarne, vore falsk, och Audersson kunde icke med alla sina slingriga förklaringar komma till an-! nat än ett förnekande af brotten. — En hemslagtare, Lindqvist, hade begärt kallelse l. i hemslagtaren Lindberg, med påstående aut Lindverg på Kornbamnstorget uti rusigt tillstånd svurit). ch fört oljud, samt utfarit i oqvädinsord emot LindIvist och ibland annat kallat honom för tjustrykero.; )å målet härom förekom nekade Lindberg till anifvelserna, men medsaf att ban kallat Lindqvist för!:t jufstryker; hvilken benämning han nu begärde att, 5 äterkalla. Tvenne vittnen intygade att Lindberglr rt oljud, men kunde icke upplysa huruvida bhanlt arit drucken, Lindqvist, som icke personligen in-l1 unnit sig, hade skickat en annan hemslagtare, La-lt erström, som ombud, hvilken, i aniedning deraf att f an icke kunde förebringa vidare bevisning, anhöll I