nes närvaro framstammat. Endast hemma hos sig sjelf ensam på sin bädd, hörd af ingen, i den tysta natten, ut ropade han suckande: Marie, jag älskar dig! Ju starkare och renare en manlig själ är, desto mera svag och skygg återhållsam visar den sig i qvinnans närvaro. Det hårda ste stålet är ock det sköraste. Då begge slutligen inträdde i kammaren, funno de der sjuka modren icke ensam. Vid hennes säng satt en lång mager man, hvilken med obehaglig näston till hennes upp: byggelse läste i en andaktsbok med titel: Christliche; Seufzer einer sterbenden Seele. (En döende själs kristlig suck.) Under Maries frånvaro hade en granne, f.d. handtver kare, vid namn Kramer, smugit sig in till den sjuka mo dren. Han hörde till de ,stilla i landet, till pietistern: som i den höga och allerhögsta nådens solsken (under de sednaste åren växt upp i Berlin såsom svampar. Med sit handtverk hade han för längesedan upphört och ingen visste hvaraf han egenthgen födde sig och sin familj. Om mar frågade honom, så log ban slugt, såg med sina små grå aktiga ögon upp mot bimmelen, utsträckte sina långa, viss: nade händer och hviskade i salig ton: För de rättfärdige låter Herren regna manna från him melen och skickar sina korpar til! profeten med spis fö dess svaga lekamenn. Han hade redan öfver en qvart suttit hos den sjuk: frun, läsande och talande om gudliga saker. Så snart har märkte, att Marie gått ut, smög han in i kammaren med den andliga boken under armen och ett par simpla näs glas med kopparbågar på näsan. Först frågade han hu grannfrun mådde; så småningom ledde han samtalet på döden och det eviga lifvet. För den arma svaga frun skildrade han helvetets plågor i de bjertaste färger och upp: manade henne att göra bot och bättring innan hon öfverraskades af den nära förestående döden. Utan skoning lät han henne förstå, att läkaren icke mer hyste något hopp om hennes vederfående. Då våren kommer, min kära grannfru, fortfor der känslolöse, som nästan njöt af hennes förtviflan, oskall mar bära eder bort till grafveno.