rit anställdt emot denne arme man, och hvarje bättre känsla revolteras vid den här nyttjade benämningen af pbrott och brottslig, och åberopandet af missgerningsbalkep. Huru förlikes sådant med den samvetsfrihet man i Sverige säges äga? Hvad skola anIra nationer om oss tänka, då de se den bigotta förkättringsandan (den kan ju ej kallas annorlunda?) 03 Oss uppstiga ur sin graf att spöka midt på ljusa lagen? Att sådane lagrum som de mot Nilssen åberopade ännu qvarstå i vår lagbok, hedrar icke våra tänder och vår tids: upplysning. Skola menniskor lå aldrig lära att den ene af oss icke äger domsätt öfver den andres samvete? och hvilket är väl mera aktningsvärdt, antingen ett ärligt erkännande utaf sin öfvertygelse, eller ett skrymtaoktigt förekande leraf? Allting synes hos Nilson vittna om sanningssärlek och uppriktighet? Baptisterna äro dessutom, var de finnas, ganska exemplariske och gode kristre, trogne undersåter och ibland de stilla uti lan lena. Några notiser om dem torde här ej vara på rätt ställe. Baptisterne skilja sig från andra kristne hufvudsakligen i läran om döpelsen, den de påstå bör ske senom immission (nedsänkning) och tillåtas sådane versoner blott som kommit till full öfvertygelse om sristna religionens sanningar och beslutit att efterofva dem. De förneka att någon kan bindas till 0 annans öfvertygelse och löften. De delas i allmnänna, som äro Armenianer, och särskilte, som äro Calvinister. Ibland dem finnas äfven de som avtaga tt allegoriskt dop utan allt vatten. Några medgifva in blandad kommunism som det heter, det vill äga, de tillåta personer, som icke blifvit döpte gerom immission men med trons lydnad antagit Chriti lära, att deltaga uti nattvarden med dem. Detta nar likväl gifvit anledning till mycken kontrovers. De allmänna baptisterne, som utgöras af messecngers, lders och deacons, hafva en årlig sammankomst i London den första tisdagen efter Pingst, bvarefter le hålla en gemensam kärleksmåltid. Detta bruk har fortfarit i mer än hundra år. Man hear ifrågasatt riktigheten att uteslutande kalla dem baptister som döpa vuxna pereoner genom immission. De venämneas derföre af många för antipedobaptister, ill att beteckna deras förnekande af dopets gilighet för barn. MNaronet anabaptister anse de jelfva för ett skymford. Det tillkännagifver, säga le, lika mycken okunnighet som illiberalitet. De iro i England, der de i stor mängd finnas, allmänt värderade för sin fromma och samvetsgranna vandel. J. P. Wiåhlins Dagsländor, pag. 136, finnes en erättelse huru det tillgår vid deras dop, med nåra andra omständigheter dervid. Us ————— 3