MARIE. Vi lemnade Marie i det ögonblick, då hon tog afske af legationssekreteraren, hvilken nästan med vild slet si utur hennes armar. Tyst gråtande fortsatte hon väge till sitt hem. Utanför. porten väntade en karl på henne Det var Rolf, machiharbetare från Borsigs fabrik. Redai på afstånd kände hon igen honom; darföre saktade hon si gång och aftorkade med sin näsduk tårarne som nedrul lade från hennes kinder. Afven han hade redan sett flic kan och skyndade derföre till hennes möte för att hels god afton. Hans af arbetet härdade, kraftiga och grofv hand fattade hennes och tryckte den. God afton, Mariel utropade arbetaren med full bröst ton, hvilken klang djupt såsom en orgelton. God afton, Rolf, svarade flickan förlägen; denna gån var henne mötet icke så okärt som eljest, emedan mo dren i främmandes närvaro icke så häftigt kunde förebr henne för att hon varit ute. Hur är det med mamma, är hon något bättre dag ? Tack, kära Rolf. Hon hostar mindre och har blot en gång spottat blod,. Det blir nog bättre; var icke ledsen, Marie! Jag ha tagit mig friheten att bära hit litet frukt, som läkarer tillåtit. Vill ni inte sjelf lemna fram den till henne? De skall glädja henne att se eder. Vid arbetarens arm gick Marie uppför de tre trappor som ledde till hennes lilla rum. Hon måste ofta stödjs sig vid sin ledsagare, ty hon kände sig så svag och matt Flera gånger måste hon hvila sig en liten stund. När ho då lutade sig mot Rolf, genomflög en lätt darrning del starka mannens leder. Trappan var mörk, hennes kinde; vidrörde hans, han tände hennes andedrägt, hennes flad drande lockar, som lätt ströko förbi hans panna. Han dar rade och var nästan svagare än bon. Huru gerna had: han icke velat trycka den älskade Marie till sitt bröst fast omsluta henne med sina armar, och till henne ut ropa: Blif min hustru, mitt allt, allt i hela verlden! Mer han vågade icke. Sin själs bekännelse, som i hvarje ögon blick sväfvade på bans läppar, bade han aldrig i hen