— Det har förut varit omtaladt i Aftonbl. att Sigtuna rådstufvurätt fällt målaren Lehmans hustru till 25 dalers böter och uppenbar kyrkoplikt för det hon, som efter ett husförhör, då uppgifter aflemnats för anteckning i kyrkoboken om dem som borde mantalsskrifvas, skulle enligt domstolens åsigt hafva varit till sinnet uppretad och väckt förargelse vid gudstjenst. Nu äro besvär öfver detta utslag af fru Lehman till-hofrätten ingifna. I dessa besvär kallar hon rådstufvurättens utslag laglöst och åberopar sig på vittnesintyg, att hennes sinnesstämning vid tillfället ej varit annorlunda än vanligt och att hon städse brukar tala högt och högljudt. Att hon kallat kyrkoherden Alm ,prestp, medgifver hon vara mycket graverande, men undskyller sig med att hon talat norska,. Derjemte tror hon, att de närvarande blifvit förskrämde af kyrkoherden Alms hotelse, att sätta henne på skampålen ochicke af hennes uppförande. Slutligen hänvisar hon till sin afgifna förklaring i frågan om hennes boas rysliga svängning,. Derefter följer : Om nu äfven full bevisning vore åstadkommen derom att jag vid besagde husförhör gjort oljud och förargelse — hvilken bevisning dock, efter hvad jag ofvan visat, ej i minsta måtto blifvit vunnen — kunna, efter hvad jag här nedan tydligen skall ådagalägga, de åberopade lagrummen med deri före kommande straffbestämmelser alldeles ej tillämpas på det brott, hvartill rådstufvurätten sålunda ansett mig förvunnen. 4 3 kap. Missgerningsbalken stadgar: Kommer någor drucken i Kyrkio eller ther Gudstjenst hålles eller eljest gör ther oljud och förargelse, böte tjugufem daler; och Kongl. Förklaringen af 1807, som i punkt. 43 stadgar när kyrkostraff ådömas bör, föreskrifver i 46 mom. af berörde punkt: I hvardera af de uti 3 kap. 4 Missgerningsbalken omtalte händelser, då någon falles till ansvar för det han varit drucken i kyrka, vid gudstjenst eller ock eljest gör oljud och förargelse vid någondera af omförmälte tillfällen. skall den hrottslige, utom straffet efter lag, jemväl dömas till uppenbar kyrkoplikt på en söndag. Med gudstjenst, hvarom talas i nämnde 8, begripes sjelfva den förrättning då församling och vederbörande prest sammanträdt samt dervid med bön, sång eller predikan begå sin andakt. Altså är genom 4807 års Förklaring begreppet Gudstjenst, i den mening detta ord förekommer i 3 kap. 4 Missgerningsbalken, tydligen och klart bestämdt, och härmed måste slunda rätteligen endast förstås sjelfva böne-, sångeller predikoförrättningen, hvarmed vederbörande prest och församling begå sin andakt, men alls icke andra förrättningar af mer eller mindre verldslig egenskap, som presten efter, före eller emellan sånrg-, böneller predikoförrä tningen kar fiona sig beqvämligt företsga, bvadan också uppenbart är, att Sigtuna rådstufvurätts definition å gudstjenst i förberörde fall — ehuru, såsom uttryckande Sigtuna domstolens subjektiva begrepp om gudstjenst, i sig sjelf rätt naif och underhållande — dock ej öfverensstämmer med just de författningar rättens ordförande borgmästaren Bahrman sjelf åberopat. Då alltså nu begreppet gudstjenst genom be rörde förklaring till sitt omfång blifvit inskränkt till bön-, sångoch prodikoförrättning, samt af ransakningen i målet full visshet blifvit vunnen derom att det åtalade uppträdet egt rum sedan bönoch sångförrättningen voro afslutade samt innan sjelfva katechesförhöret — hvilket förhör till och med enligt citerade förklaring ej ens för gudstjenst kan anses — tagit sin början, utan under det uppgifterne till förestående mantalsskrifning af pastor i kyrkoboken antecknades och granskades, följer häraf den obestridliga san ning, att det förmenta brottet ej under gudstjenst blifvit begånget, och att jag, om jag äfven blifvit öfvertygad att vid omförmälde tillfälle gjort oljud och förargelse,. härför aldrig kan stånda ansvar såsom den der stört gudstjenst, i följd hvaraf ock tydligt är, att Rådstufvurättens på 3:e kap. 4:e Missgerningsbalken och 4807 års kongl. förklaring grundade utslag är mot tydlig lag och författningar stridande, hvedan alltså berörde utslag med deri mig ådömd nesliga bestraffning måste, enär detsamma är i allo lagstridigt, antagas tillkommet antingen a! oförstånd, okunnighet och vårdslöshet, eller ock härleda sig från än grumligare källa. Jag vore visserligen benägen att antaga den förra och mildare förklaripgsgrunden; men då jeg besinnar att jag redan i min slutförklaring till och med till ordalydelsen citerat 46 mom. 43 punkt. af kopgl!. förklaringen d. 23 Mars 41807 och denna min slutförklaring i protokoilet för den 44 sistlidne Januari finnes intagen, är jag förhindrad annan förklaringsgrund till berörde vidunderliga utslegs tillkomst än det sednare alternativet antaga, helst vid betraktande deraf att jag. min man och våra barn, alltifrån den stund hr C. W. Babrman börjat förrätta borgmästarebefattninger i Sigtuna, der vi i tjugo år varit bosatte, dragits in i vidlyftiga rättegångar, hvilka utom obehaget äfven medfört högst betydliga pekuniera utgifter, och at! vi, som vanligen alltid blitvit den tappanode parten vid Sigtuna Rådhusrätt, der Bahrman är ordförande hos höglofl. Hofrätten, der vi bemälde domar och utslag öfverklagat, vunnit deri rättvislig ändring. Då nu dertill ransakningen i nu ifrågavarande mål, på sätt protokollen innehålla, utvisar åtskilligt formfel: såsom att Rådstufvurätten först i samman hang med bufvudfrågan pröfvat kyrkoherden Alm: invändning, att Rådstufvurätten ej vore laga forum att upptaga och pröfva min å Alm uttagn: genstäm. ning; att åberopade vittnen tillåtits afhöra parter: nes vid rätten afgifna berättelser om förloppet vic det åtalade tillfället, så att till och med ett af vitt nena, hustru Kemner, börjat sin vittnesberättelse med endast ett åberopande och bekräftande af hvac Alm andragit; — så nödgas jag jemväl af dessa om: ständigheter vördsamligen hemställa, om ej i denne rättegång, såväl hvad sjelfva ransakningen, som det fällda utslaget beträffar, mer än tillräckliga anledningar förekommit att till vederbörande advokatfi skalsembete remittera handlingarne i målet för anställande af det åtal mot Sigtuna Rådstufvurätt hvartill det kan finna sig befogadt. — Hudiksvall den 43 April. Sistl. Måndag afkunnade Rådhusrätten dom i Sanvalla-målet, då J. Mellin ech G. Strandberg, för våldet å kustuppsyningsman Skog semt roddarne Engström och Holm. blefvo dömde till 2 års fästning, jemte serskildt ansvar för slagsmålet, men frikändes från det af aktor gjorda påståendet om böter, emedan det i beslag tagna godset af R. R. icke ansågs, emot deras bestämda nekande, tillhöra dem. De affördes härifrån till Gefle länchäkta doictl Ticdag Svan Lusoama s