— En stor del af Aftonbladets läsare har förmodligen i sista thorsdagsbladet tagit kännedom af berättelsen om ett af de exempel, som ty värr alltför ofta vid våra underdomstolar förekomma på makars miss-sämja inom äktenskapet, men hvartill vi icke kunna underlåta att återkomma med ett par anmärkningar. Denna händelse handlade om en handtverkare, som instämt sin hustru med yrkande om skiljsmessa och tillvitat henne fylleri, vårdslösande af barnen och andra svåra synder och laster. Hustrun erkände, att hon, för att döfva bekymren öfver mannens oordentliga lefnad, hade brukat anlita flaskan, men gjorde skriftligen en upprörande framställning af de förhållanden, som dertill föranledt henne. Ehuru hon deruti uppgaf mot mannen en mängd grava omständigheter, såsom att han under äktenskapet utom hus å,samkat sig ohyggliga sjukdomar o. d., medgaf bon Jikväl, att de båda varit lika vållande till osämjan och instämde i hans önskan om skiljsmessan. Här företer sig nu ett otvifvelaktigt exempel, der båda makarna hafva en tydlig vedervilja mot hvarandra och deras sammanlefnad icke kunde utgöra annat än en fortsait plåga för båda, föranledande till oordentligheter och till barnens vårdslösande,. Detta oaktadt bar domstolen dömt dem att fortsätta äktenskapet. Vår mening är här icke att klandra domstolen, men väl att fästa uppmärksamheten på det barbariska i en lag, som icke tillåter skiljsmessa, äfven om båda makarna begära den och hafva en bestämd vedervilja mot hvarandra. Vi fatta ganska väl och gilla den omsorg hos lagstiftaren, som gör det nödigt att icke efter behag tillåta skillnad i äktenskap, der barn finnas, utan att någonting regleras i afseende på vilkoren för deras vårdande och uppfostran, på det denna icke må falla kommunen tili last, om det ock kan sättas i fråga hurudan denna vård kan blifva i ett äktenskap, sådant som det nyss beskrifna. Men det är svårt att tänka sig något värre tyranni af lagen, än att tvenne personer, som möjligen i ett ögonblicks hänförelse ingått förening med hvarandra — en handling, som icke beror af annat än deras fria öfverenskommelse, ofta i en ålder, då åtminstone qvinnan ännu eger alltför liten erfarenhet och menniskokännedom för att lugnt kunna pröfva hvad inflytande ett ja kan hafva på hela hennes framtida lefnad, skola genom ett absolut tvång vara för hela lifstiden sammanknutne och sålunda beröfvade sin fria vilja, äfven om de bada önska att upplösa detta band, eller om endera genom sitt uppförande visar sig ovärdig och olämplig till uppfyllande af de heliga pligter, som utgöra grundvalen för familjens bestånd och lycka, och att detta tvång existerar äfven om äktenskapet är barnlöst, med det enda undantaget om horsbrott är begånget. Något sådant tvång känner icke Guds lag, d. v. s. den heliga skrift, ifrån hvilken kyrkan likväl bemtat sin åsigt om äktenskapets olöslighet. Detia förbållande, som kunde belysas med bundradetals exempel af olyckliga äktenskap, i hvilka dock särdeles den arma ESS Er NNE SET ISTER