Aftonbladet – 18 april 1850, sida 3

ban tillät sig tviflla på hvad herr ecklesiastikministern u talat. t Icke mindre intressant var ett sällskap som slagit si ned i hörnet af salongen nöra flygelfortepianot. Här bi dades medelpunkten af en fru, hvilken såväl genom si paryr som sina former märkligt skilde sig från de öfrig En svart sidenrock betäckte de smidiga lemmarne, sol voro i beständig rörelse. I det redan åldrade ansigtet, soi förrådde en försvunnen originell skönhet, blixtrade tvenn bruna ögon, i hvilka ungdomen tagit sin eviga bonin; Omkring den klara pannan låg okonstladt det gråa håre hvars lockar stucko fram under den svarta hufvudbonade; Hon konverserade nästan ensam. Hennes tal strömmad oafbrutet, blixtrande som en springkälla i solskenet, skim rande såsom diamanter i regnbågens brokiga färger. De något beqväma frankfurtska dialekten, hvilken hon snarar tycktes söka än undvika, förlänade hennes ord ett ege behag, någonting naivt, en förtrollning, som man eljes endast plägar träffa hos barn. Största delen af det yngre sällskapet hade samlat si omkring den bekanta frun. Här och der såg man en äldr man, en ungdomsbekantskap, sådana som hon hade mång inom denna krets, eller en konstnär, hvilken denna mo derna Pythia gaf ämne till betraktelser. Bland dessa be märktes förnämligast den berömde målarens gestalt, son nyligen hade ankommit från Mänchen för att befolka rum men i det nya museum med de rika bilderna af sin fan tasi. Äfven den store tänkare, hvilken ännu låter verl den vänta på sin uppenbarelsefilosofi, hvilken för flera å sedan uttalade det stora ord, som lofvade att lösa verl dens stora gåta, försmådde icke att stanna i närheten a denna underbara fru, hvilken i sitt tal förenade en guda inspirerad sierskas högre lyftning med en Frankfurts borgarefrus ofta triviala uttryckssätt. En blond -professo i esthetiken, hvilken skrifvit ett förolyckadt drama, var e skottafla för hennes ofta bitande qvickheter, hvilka de träffade upptog med det medlidsamma öfverseende leende ndmed man plägar bemöta ett sjelfsvåldigt barns van ärter. i . Tro mig, herr professor; fortfor den berömda frun ill samtal, af kärleken förstår ni intet. Ni vet gansk