Aftonbladet – 18 april 1850, sida 1

med mig, och då jag undrar hvad för högvigtiga saker du kan ha att säga mig, möter du mig med trots och egensinne. Jag vill icke längre vara någon lekboll för dina nycker och oiörståndiga infalln. På denna häftiga förebråelse svarade flickan med en lätt snyftning, som hotade att öfvergå till högljudd och häftig gråt. Några förbigående personer började redan fästa uppmärksamhet vid saken och stannade med vanlig Berlinarenyfikenhet; en kökspiga fattade posto helt nära de samtalande, en drucken man gjorde sina anmärkningar öfver det grälande paret och tvenne dandys sökte skrattande få se Maries ansigte. Den unge mannen, som ville undvika ett offentligt uppträde, fattade beslutsamt Maries arm, hviskade några lugnande ord i bennes öra och tog henne med sig bort till en mera aflägsen gata. De nyfitna skingrade sig, obekymrade om hvad som vidare blef af den gråtande Marie, hvilken under smärtsam rörelse hingde vid sin älsklings arm. Han afbröt slutligen den pinsamma tystnaden och frågade i en mindre hård ton än förut: Du vill således icke säga mig, hvarföre du så enträget kallat mig hit, att jag derföre åsidosatt alla andra göromål? Nåväl, gör som dig Jyster! Jag är nöjd och lugn för egen del, men gråt icke, du vanställer ditt ansigte och dina ögon bli röda. Var förnuftig, flicka; jag menade ej så illa; jag var förargad, förstämd och vid dåligt lynne. Lugna dig nu, min lilla docka; så, gif mig nu en kyss. Var förnuftig, och krångla ickel Med dessa vänliga ord lyckades det ock verklign att lugna Maries oro. Hon log under tårar och gaf honom den begärda kyssen med en ömhet och bhängifvenhet, som vir sade buru hastigt de olikaste intryck vexlade inom hennes unga bjerta och huru nära lycka och förtviflan derinom gränsade till hvarandra. Med sina runda armar om famnade Marie sin älskling, lutade sitt lilla hufvud mot hans bröst och blickande upp till honom med sitt trogra blåa öga, hvari ännu en liten tår darrade, sede hon: Nu är du åter vänlig, nu är du god; derföre vill pg säga dig allt. Jag har länge kämpande med mig sjelf tveän kat, huruvida jag skulle tala; men nu kan jag icke längre motstå, mitt bjerta aftvingar mig hemblgetens.