Aftonbladet – 18 april 1850, sida 1

svaga, nästan hväsande röst, som är lungsigtiga personer egen: Hvart går du, Marie, så sent? Jag får lof att köpa mig ljus; lampan håller på att slockna, och arbetet skall ju till i morgon nödvändigt vara färdigt åt Löwes,, framstammade den rodnande flickan. Derpå hade du bort tänka i tid; jag vill icke, att du skall gå ut så sent; det passar icke, svarade modren oroligt; i sitt hjerta tycktes hon hysa en misstanka, som hon icke vågade uttala. Hennes ord åtföljdes af en kort torrhosta, som hindrade den sjuka att tala vidare. Emellertid hade Marie redan under hostans anfall sakta öppnat dörren och smugit sig ut. Modren,som således förgäfves fick vänta på svar, suckade djupt, skakade sorgsen på hufvudet och nedsjönk åter mumlande på sin kudde, i känslan af sin vanmakt och oförmåga att göra sig åtlydd af den ohörsamma dottren. Under tiden hade Marie ilat utför den märka trappan; vid porten väntade henne en unpg man insvept i sin kappa En nära befintlig lykta belyste med matt sken ett fin! och förnämt ansigte. Flickan trädde fram till honom, fattade hans hand och tryckte den. Du har låtit mig vänta länge, länge, sade hon med förebrående ton. Göromål, tråkiga göromåll, svarade den unge mannen tankspridd. ,Jag kan endast tala vid dig några ögonblick, Karlli hviskade flickan. Mamma är vaken och tror att jag endast går till boden här i hörnet. Ackl jag har så mycket att säga dig, men låt oss gå bort ifrån det här huset, så att ingen som känner mig får se oss. Ynglingen fattade hennes arm och gick tyst vid fl.ckans sida, hvilken var mycket språksam och med älskvärdt behag berättade om sitt arbete för dager, lycklig i närheten af sin älskare, som icke tycktes skänka hennes barnsliga prat mycken uppmärksamhet och knappast gal akt på hennes ömhetsbetygelser. Den hängifna flickan märkte slutligen denna ovanliga köld och tankspriddhet; med sorgsen ton frågade hon: pÅr du sjuk eller har någon olycka träffat dig? Du talar ej till a och besvarar knappast min handtryckning!s