Aftonbladet – 17 april 1850, sida 3

Nej det gör jag inte.n Ni glömt mig, massa Albert — missus Ellens amma ? Gode Gud ! ropade vår hjelte, som knappt trodde sina sinnen och forskande betraktade hennes anletsdrag; kan det vara så? Det är verkligen ni. Och detta är herr Thorndikes hus ?) : Den unge krigaren hade rest sig upp i sängen och hans blick träffades nu af värdens egen figur, som uppenbarade sig i dörren midt emot; men det vreda uttryck, som, sista gången Albert såg honom; hvilat öfver hans ansigte, hade nu förvandlats i ett vänligt småleende. nJag gick. igenom korridoren,, sade han, i det han förtroligt satte sig bredvid sängen och tog sin sårade gästs hand; och då jag Hörde er röst, erfor jag först att ni var vaken. Följaktligen inträdde jag djerft för att säga er välkommen. När wi sist skiljdes, herr Scow, fortfor han, då han bemärkte wår bjeltes förvånade utseende, var det med missnöje å ömse sidor. Låt detta vara glömdt: Hvad jag också då må hafva sagt, återtager jag det nu. Genom att rädda kapten Washingtons, det vill säga min bäste väns, lif har ni oöndligen förbundit mig, och på hans förbön har jag samtyckt att glömma det förflutna och gilva er min dotter. Jag utfäster blott ett enda vilkor, nemligen att ni icke begär hennes hand förr än detta krig är slut, hvilket,, tillade han, sänkande rösten, icke kan dröja länge, då sakerna tagit en så gynnsam vändning., Vår hjelte .var noga bekant med hr Thorndikes karakter, känd för sin kloka tillgifvenbet för det segrande partiet, och han tillskref denna bastiga förändring icke blott kapten Washingtons bemedling, utan också den utsigt till seger, som Eoloniernas sak nu egde, i följd hvaraf den äldre herr Scotts konfiskerade gods skulle blifva återställda. Han behöll detta likväl för sig sjelf och uttryckte sin tacksamhet för herr Thorndikes gästfrihet. Men jag sKEall ännu mera tacka e-, fortfor han, för den sällhet, med hvilken ert löfte