Aftonbladet – 17 april 1850, sida 2

som du på sednare tiden varit så kall emot mig. Säg då, älskade, säg eniast att jag misstagit mig, då jag trodde att du var förändrad.n En annan lika vältalig blick svarade honom, men ännu teg den unga qvinnan. O, Eilen!s fortfor han, när jag är långt härifrån, stridande för mitt land, hvilken fröjd skulle det icke vara att då veta, det du tänker på mig någongång; och att du, om jag fölle, skulle gjuta en tår öfver mitt öde.n Ellen gret häftigt vid dessa ord, och när hen nes rörelse något lagt sig, sade hon: Albert, du har segrat. Vet då att jag älskar dig. Vid dessa ord slöt den unge mannen henne lifliigt i sina armar, men hon frigjorde sig, sägande: vmen som min fader ogillar min körlek, kan jag aldrig blifva din. Medvetandet om hans ogillande har förmått mig att för dig låtsa en köld, som mitt hjerta förnekade, i bopp ti du skulle tänka på någon dig värdigare — men — men, — Hon tvekade, men tillade derpå hastigt: Med ett ord, om det kan glädja dig, att veta det jag tänker på dig när du är borta och beder för dig, så far i frid med den tanken: sorgen tillhör oss, som stadna qvar, och som ständigt miste frukta för de frånvarandes öden. Tårarne runno medan hon talade, och då bon slutat, lät hon sin älskare lögga hennes hufvud vid sitt bröst, och en belig tystnad inträdde under dessa tvenne unga och redan olyckliga varelsers försto omfaraning. Det var likväl blott för ett ögonblick som E!len visade sig svag. Hon upp!yfte sitt hufvud, aftorkade tårarne, och sade, under det en hög färg purprade hennes kinder: Och nu farväl — kanhända är detta orätt — men jag kunde icke se dig gå bort i smärta. Gud välsigne dig för dessa vänliga ordn, sade Albert. Men Ellen, innan du går, ännu en bön: det porträtt, som hinger om din hals — är det för mycket att bedja dig om det? Hon tvekade; men då steg hördes på vägen, gaf hon honom det hastigt. Han drog en signetring af sitt finger och sade, räckande henne den i utbyte: