Aftonbladet – 17 april 1850, sida 2

tällan till amiralitetet, och då detta blott uppepade förste amiralitetslordens åsigter, vände an sig med en dylik skrifvelse till premierminitern, lord John Russel sjelf. Men äfven i lennes svar, som för öfrigt ordade på det aktYingsfullaste sätt om amiralens talanger och örtjenster, lades honom till last en saknad af vederbörlig tystlåtenhet. Sir Charles vädjade not detta omdöme i en ny skrifvelse till lord fohn, hvilken ör serdeles märklig, emedan den visar, att en officer i England icke glörnmer medborgarens ställning för militärens. Han förklarar, nemligen deri, att de åsigter, som fministeren vid detta tillfälle lagt i dagen, skulle, i sin konseqventa tillämpning, leda raka vägen till ministeriell ansvarslöshet, det vill säga absolutism; och deribland förekomma fölande ord, som väl förtjena ihågkommas: En vofficern — säger han — skulle efter dessa grundpsalser (som ministern yttrat) till och med vicke kunna besöka ett folkmöte; och infunne han sig der, så borde han tiga, i fall någonMing, som anginge tjensten, der komme till tals. Ville han uppträda såsom YTepresentant, och någon af hans förmän opponerade sig mot shvad han hade att andraga, i ämnen som rörde hans tjenstdepartement, så vore han efter dessa nåsigter hindrad derifrån; och ännu mindre pskulle det då kunna anses tillbörligt, om han pyltrade sig öfver de män, åt hvilka Hennes Majestät anförtrott ke!a landets förvaltning. Sir Charles har nu äfven kungjort detta svar, jemte hela brefvexlingen; och alla de förnämsta tidningsorganerna hålla honom räkning derför — den nu för tiden annars så konservativa Times, som likväl alltid förstår att icke stöta allmänna tänkesättet och de engelska känslorna rakt för hufvudet, har till och med härvid yttrat sig främst och mest ovilkorligt. De förklara enhälligt, att landet bör tacka sir Napier för det att han sålunda i sjelfva fröet söker qväfva den ministeriella lystnaden efter godtycklighet och ansvarslöshet åt byråkratien. Hvad säger den svenske läsaren härom? Medan man hos oss ser en halfofficiel tidskrift, krigsvetenskapsakademiens, låna sig till kämpe för den åsigten, att en officer icke bör få deltaga i ett rådplögande sällskap, månne det ej för jemförelsens skull kan vara lärorikt att se, huru en dignitär i England, hvilken står regeringen så nära, som förhållandet är med en amiral, framställer det såsom den djupaste och yttersta kränkning af en gifven och oförytterlig rättighet, redan om det, äfven genom en slutföljd i andra hand, kunde sättas i fråga, att en officer skulle anses förbindrad att deltaga i ett folkmöte. Detta bevisar ungefärligen, huru stark den konstitutionella andan i England är grundlagd och rotfästad, i jemförelse med hvad hos oss är fallet.